Det rullar webbföreläsning efter webbföreläsning på min laptop. En amanuens har gjort föreläsningarna och beskriver så tydligt han kan hur metabolismen fungerar. Han har kompletterat föreläsningen med tydliga bilder över citronsyracykeln, glykolysen och över hur pyruvat blir till acetyl-coA. Jag läste exakt det här när jag i höstat läste den fristående kursen i idrott på GIH men trots att allt är repetition så kan jag inte sluta vara intresserad. För mig är det fortfarande lika häftigt att förstå hur kroppen omvandlar kolhydrater till glukos som går till glykolysen där det blir till pyruvat och vidare till CO2, NADH och Acetyl-CoA. Det han berättar om sker i mig. Helt galet! Men det sker i mig, i mig! Men lika galet som det är, så är det galet hur mycket jag lär mig just nu om kroppen. Cellbiologin är mastig och fullmatad. Ibland känns det overkligt att sådana små saker som celler måste vara så krångliga att förstå. Och ännu mer overkligt att förstå är att jag är celler.

kroppen är den häftigaste uppfinningen någonsin skådad

Men även om det mitt bland alla vanliga föreläsningar och webbföreläsningar ibland känns tvivelaktigt om vi verkligen måste gå in på allt i sådana små detaljer så ser jag en charm i det. En charm för att jag får nöjet och möjligheten att få lära mig allt det här. Bara det gör det hela värt det.

Life is like riding a bicycle, in
order to keep your balance you
must keep moving.
Framåt, uppåt, nedför, framåt.
Motvind  och medvind. Solens
värmande strålar och regnets
isande droppar.  Grå tung höst
himmel och klarblå molnfri
sommar himmel. Salta stänk
från havets vågor och asfalt som
smeker mot huden. Blodet som
blandas med svett och tårar som
blandas med lycka.  Självförtroende
som växer och pannben som tränas.
Ute på vägarna och inne i mörkret.
Ett cykelår som passerar och
fortsätter framåt, nedför, uppåt.

Jag kommer aldrig sluta hoppas på att Gud någon gång råkar hör mina böner.

”Han smeker min kind, ser in i mina ögon och ler. Sedan kysser han mig ömsint. En lång och djup kyss, laddad med känslor. Det är så jag minns vårt första möte. Det var så det var den där höstdagen när solen fortfarande värmde mitt ansikte. Jag minns hur hans doft trängde in i mig, som om den var där för att stanna.

Jag älskar honom.
Mer än livet självt.
Så om du hör mig Gud,
ge honom livet.

Han omfamnade mig med sin stora trygga famn. Det var en hård men öm kram. Jag minns hur jag lade mitt huvud mot hans axel och slöt mina ögon. Det var då han sa: ”Äntligen” och det var då jag förstod. Att jag inte skulle kunna leva utan honom. Aldrig någonsin i någon värld. 

Min luft tog slut
när han grät mot
min axel. Jag vill inte
att han ska dö, Gud.

Åren har passerat och livet har vänt oss ryggen fler gånger än vad vi kan räkna till. Det har funnits stunder av hysteriska tårar och smärta, men där har även funnits stunder av hopp. Jag har lärt mig vad ”att älska i alla väder” betyder och jag har förstått att vad som än händer så går jag inte. Så jag ber dig Gud, ge honom livet.”

när alla bitar ligger på plats är din styrka oändlig

Idag passerade timmarna utan att jag lade märke till dem. De försvann med ett svisch och allt som fanns kvar en stark kropp med ett urstarkt pannben. Jag har följt mitt hjärta och strävar mot mina drömmar, cykling som känns i hjärtat ger mersmak för evigheten.

lugn lång distans,
utveckla förmågan att använda fett som bränsle

puls zon: 60-80%

puls:
medel: 83%
max: 88%

113 dagar. Det är nästan en tredje del av ett helt år. Men det är precis så länge som jag har bott i norr. I mitt hjärtas Umeå. Dagarna passerar men jag förstår fortfarande inte, det känns fortfarande overkligt att jag bor här. Och, det känns fortfarande som om jag är på semester här och väntar på att få åka hem. Hem till min älskade familj. Jag vet att det låter som om jag vantrivs, men så är det inte alls. Tvärtom. Jag älskar varje sekund som jag får leva här, även dem då jag saknar min familj som mest och låter de salta tårarna blandas med vattnet från duschen. Även de kvällarna älskar jag varje sekund som går och jag bor här. För det var det här jag ville, det var det här jag kämpade för. Jag ville flytta för att utvecklas som individ och idrottare och på vägen fick jag känna på känslor jag aldrig mer vill känna. Ovisshet och maktlöshet.

jag följde mitt hjärtas ord

Men det som en gång gav mig kvällar och nätter av tårar på grund av ovisshet och maktlöshet ger mig nuförtiden mer levnadsglädje än jag tidigare någonsin känt. Och faktiskt. Det finns en viss stolthet i att bo här i norr. En stolthet för att jag vågade gå min väg och följa mina drömmar och mitt hjärta. För att jag vågade vara annorlunda och gå mot strömmen. Jag gjorde det jag trodde på och resultatet, det har visat sig vara oslagbart.

Följ era hjärtan, då kommer ni bli lyckligast! ♥

♥ 

”Du svek mig. Kan du fatta det? Att du svek mig. Svek! Man sviker inte de man älskar. Och man lämnar dem definitivt inte. Men du gjorde det, både svek och lämnade. För alltid. Vad var det för beteende? Vad var det som gjorde att du gjorde så mot oss? Varför? Tyckte du inte att vi älskade dig tillräckligt? Berättade vi det för sällan? Snälla kom tillbaka. Jag lovar att jag ska säga det oftare, hur mycket jag älskar dig. 

Ge oss honom tillbaka.
Här och nu.
Jag ber dig.
Har du missat mina böner Gud?

Förlåt. Jag är inte arg. Inte alls. Kom bara tillbaka, låt det inte vara så här. Jag drömmer ibland om hur du plötsligt står där en dag när jag öppnar dörren. Hur du möter mig med ditt leende och säger ”Hej” som om allt är som vanligt. Som om ingenting har hänt. Så gör så, kom till oss. Stå där när jag öppnar dörren och le mot mig. Jag kommer le tillbaka till dig och jag kommer aldrig sluta le efter du har kommit tillbaka.

Om du har hört mina böner,
varför har du aldrig svarat?
Glömde du mig?
Oss? Honom?

Jag vet att Gud för längesen har ignorerat mina böner. Det vet jag. Men jag fortsätter att be, någon kanske kalla det för ett symboliskt handlande. Kalla det vad det vill, men jag fortsätter be. Utifall. Om. Tänk om. Mitt huvud har förstått att böner inte gör skillnad men mitt hjärta kommer aldrig förstå. Det kommer aldrig vilja för innerst inne, hur lång tid som än går så kommer jag alltid be på mina bara knän att han kommer tillbaka”.

Kost är ett hett ämne som diskuteras överallt. På tv, i tidningar, i sociala medier, under fikastunder och på långa promenader. Var som helst diskuteras ämnet kost och vi tycks alla ha olika åsikter. Precis så som det ska vara! Vi är alla unika individer och vi bör alla äta på olika sätt. I den hysteriska jakten på size 0 har rädslan för fett kommit. Länge beskyllde man fett för att vara den största orsaken till världsbefolkningens fetma. Som idag nästan kan klassas som en pandemi. Men idag vet vi bättre än så, idag vet vi att det största hotet mot världsbefolkningens pågående viktökning inte är fett utan de massiva kolhydraterna vi äter.

Så vad ska vi äta?

Jag är övertygad om att så många människor som vi har här i världen, lika många dieter finns det. För det finns ingen unik diet som passar oss alla. Det finns ingen exakt mall att följa för att vi alla ska bli hälsosamt smala och sunda. Vi är unika, var och en av oss, av en anledning. Nämligen den att det ska förbli så. Sättet jag äter på passar mig, men det kanske inte passar dig. Att hitta ett sätt att äta på handlar om att själv utforska, experimentera, läsa böcker, forskningsartiklar, samtala med andra, gå på föreläsningar och ha ett öppet sinne för kost i allmänhet. Och dit hör att glömma bort den klassiska tallriksmodellen som vi en gång lärde oss. Än en gång, det finns ingen exakt mall att följa. Det handlar om att inse sitt unika värde och att äta där efter.

Att vi är unika har konsekvenser

För mig är en hållbar kost som kan hjälpa mig i mitt liv och mitt idrottande till största del vegetarisk med fågel, fisk och skaldjur som komplement. Det är vad jag mår bra av. Att där till plocka bort laktos och gluten gör min tro på en hållbar kost för mig ännu bättre. Men det här är inget jag har kommit på över en natt. Jag har experimenterat, ställt frågor, läst böcker och läst kurser på universitetet. För mig har det handlat om att få en helhetssyn och sedan kunna dela upp den i mindre delar för att efter det kunna bygga upp en hållbar kost. För mig. Och den här resan har tagit mig drygt 3 år. Under vägens gång har jag ibland varit och snurrat på hal is och ibland inte orkat bry mig. Men när allting har kommit omkring så har min nyfikenhet för att själv experimentera och ta reda på vad som är rätt för mig alltid återkommit. Det finns inga genvägar som är hållbara och det finns inga mallar att följa. Jag tror stenhårt på mitt sätt att äta och jag är övertygad om att många av världsbefolkningen skulle må bättre av att äta så. Men lika stenhårt som jag tror så, så vet jag att den hållbara kosten för just dig är upp till dig att hitta. Frågor är aldrig dumma, men grovjobbet måste du göra själv. På vägen dit bjuder jag här på 4 tips:

1. Läs ”The pH miracle” skriven av Robert O. Young & Shelley Redford Young
2. Studera en kurs på universitet/högskola som handlar om grundläggande kosthållning
3. Experimentera
4. Håll en öppen dialog om kost med allt och alla

och, gå in HÄR och titta – ni kommer få er en funderare.

Ibland rinner min bägare över. Det är sällan och det sker på sin höjd en gång i månaden. Men ibland rinner det över och min frustration väller ur mig. I ord, i svett, i en djup suck. Egentligen borde jag inte bry mig, jag vet. Men jag kan inte sluta tycka att det är sorgligt. För det mesta skriver jag ord härs och tvärs här för att förmedla mitt budskap. Ibland öser jag på under träningspassen så att svetten forsar. Andra gånger, ytterst få, drar jag en djup suck. Egentligen borde jag inte bry mig och egentligen borde jag definitivt inte lägga energi på det. Energi ska läggas på saker som betyder, som har ett värde och som är viktiga. Men jag är också mänsklig, har känslor, åsikter och tankar. Det är därför det här går mig på nerverna och det är därför jag inte kan sluta bry mig. Jag är så jävla less på alla som klagar och skyller ifrån sig.

Det är sorgligt att höra er klaga

Jag tycker synd om er som klagar och skyller ifrån er. Egentligen är det så jag känner. Ni missar fantastiska upplevelser, mäktiga möten och händelserika dagar. Allt för att ni klagar och skyller ifrån er, för att ni inte tar er i kragen och rycker upp er. Jag önskar att alla människor kunde få vakna upp med ett leende på sina läppar och njuta av livet. Och jag önskar att alla kunde få älska livet. För det är häftigt! Det är den häftigaste och mest spännande upplevelsen som vi människor kan få ta del av. I livet har vi chansen att göra det vi vill, följa våra hjärtan och sträva mot våra drömmar. I livet är vi ostoppbara och allt kan hända. Så länge vi är öppna och vill. Dåliga dagar, svackor och motgångar är givna. Men vi behöver inte lägga energin där. Lägg den istället på att leva! Njuta! Drömma! Förverkliga! Om du vill så kan du, precis vad du vill.

Så, ge fan i  att klaga.
Lev istället ♥

puls zon: <60-70%

puls:
medel: 64%
max: 82%

Jag cyklar, på mitt sätt. Jag idrottar, för att det är mitt allt. Det finns inga recept på framgång, ingen exakt väg som fungerar för alla. Framgång nås genom att våga följa sin magkänsla, sin alldeles egna. Genom att man hittar sina egna recept på framgång. Som passar just mig och bara mig. Det sättet som fungerar för mig kommer kanske, med största sannolikhet, inte passa dig. För du är inte jag. Jag är bara jag. Så jag cyklar på mitt sätt, tränar på mitt sätt. Äter på det sättet som jag tror passar mig. Väljer att ha människor i min närhet som ger mig energi och som jag kan ge energi. Vänskap med ”ta och ge”-effekten, kärlek med ”ta och ge”-effekten. Där till väljer jag att gå mina egna vägar. Följa mitt hjärta. Det här är mitt liv och ingen annans.

och det kommer aldrig bli någon annans

Framgång kommer aldrig nås genom att kopiera eller följa ”mallar”. För det finns inga mallar. Framgång handlar om att du och jag blir expert på våra kroppar, på våra egna kroppar. Att vi läser böcker, forskningsartiklar, går på föreläsningar och samtalar med människor. På så sätt hittar jag min väg, som jag tror på. På de sätten blir jag säker på vilka åsikter jag ska behålla och vilka jag ska rata. Och det är allt som spelar roll när kvällen kommer, att jag har följt min väg. Mina känslor och instinkter. För hur man än vrider och vänder så handlar framgång om att vara den som känner ens egna kropp bäst. Jag är min kropp där med ska jag vara expert på den. För när jag går och lägger mig på kvällen vill jag vara säker på att jag gjorde allt jag kunde idag för att nå mina drömmar. Jag är bara jag.

Klockan var strax efter sex på morgonen och jag öppnade dörren. Solen värmde mitt ansikte! Solen. Den värmde mitt ansikte! I Norrland. Jag visste och jag förstod, att även den varma våren skulle nå mig här uppe. Vädergudarna hade inte glömt mig, det var bara så att dem var lite tröga att nå hela vägen upp till norr från söder. Men det gör ingenting, det gör inte det minsta att det tog den här extra tiden. Inte alls. För vad som faktiskt spelar roll är att värmen kom. Den hade inte glömt bort mig. Istället så kanske vädergudarna gjorde det av ett uns kärlek, för att dem ville att jag skulle känna så här stor glädje när värmen väl kom. Om det var så, så är jag tacksam och glad. Det gör min glädje så mycket större.

Guld värda ting är värda att vänta på

Dagens strålande strålar är lika guld värda som min familj är mitt allt. I min gröna sköna kalender pågår just nu en nedräkning tills jag får besök här i Norrlands strålande strålar. Om 18 dagar ska jag kramas, skratta och känna helheten i min kropp. Min familj är allt jag någonsin kunnat önska, genom vått och torrt. Vi är oslagbara hur livet än ter sig, starkast tillsammans!

Jag älskar er så jävla mycket ♥