Återhämtning, effektivitets träning – trampa med ett ben 4x1min på varje ben,
öka rundtrampstekniken och mentalt trampa lugnt en dag

+ 15min bålstabilitet

puls återhämtning: < 60-70%

puls:
medel: 61%
max: 68%

Alla sa att det var så viktigt, en nyckel i det hela. Nu, ett bra ta senare förstår jag.
50min återhämtning och effektivitets träning har nu äntligen fått en mening hos även mig. Nu förstår jag varför jag ska gilla det och varför alla har tjatat på mig om det. Logiken säger att utan återhämtningen finns ingen ork till de hårda brutala passen – den logiken har jag varit med på hela tiden. Faktiskt! Men det jag inte har varit lika mycket med på är det faktum att det faktiskt är så att logiken stämmer överrens med verkligen. För i min cykelbubbla har de hårda brutala passen varit storfavoriterna. Hade jag fått önska hade jag bara kört hårda brutala pass. Men min cykelbubbla, logiken och verkligheten stämmer inte överrens just där. För utan återhämtning kan inte de hårda brutala passen göras korrekta i all evighet. Någon gång kommer kroppen vika sig och säga ifrån. Allt låter så enkelt men när man älskar något är det inte lika lätt.

Kvällens återhämtningspass var ett kul pass! Effektivitets träning lite här och var genom hela passet och den enorma skillnaden mellan att trampa med ett eller två ben fick mig att tänka till på både styrka och teknik. Vilket ben är jag starkast i? Vilket ben har sämst teknik? Vad måste jag träna på? Jag vet sedan förut att jag är starkare i ena än i andra, och inte konstigt med det. Så är vi ju alla skapta. Men med fler roliga återhämtningspass ska jag inom sin tid vara så jämnstark och jämnteknisk som det bara går! Vill man så kan man, nå precis hur långt som helst.

Tröskel & styrkeintervaller,
öka tröskel och styrka

puls zon tröskel: 80-90%
puls zon styrkeintervaller: 70-90%

puls tröskel:
medel: 85%
max: 90%

puls styrkeintervaller:
medel: 80%
max: 88%

Om glädjen är större än smärtan är ingenting omöjligt så länge kämparglöden finns.
Första dagen på praktiken tillhörande min utbildning är gjord. En lugn dag men fullproppad med information hit och dit. Och en relativt kort dag i jämförelse med vad som komma ska. Men det hör inte hit. Hit hör istället hur jag, efter en snabb träff med fina vännen Malin, satte mig på bussen mot IKSU för att kunna avverka ett tröskel & styrkeintervallpass. I glädjens tecken! Det var så mycket glädje, känslor och endorfinrus att det, enligt programmet, ganska långa pass blev till en fröjd för både kropp och själ.
För ibland, eller egentligen rätt ofta nuförtiden, infinner sig en känsla hos mig. En känsla om att jag är starkast i världen, och hur snabb som helst. Ganska snygg egoboost va? Ni kan bara ana vilka krafter det ger mig! När jag sedan, återigen, sitter bredvid en annan cyklist dyker tävlingsdjävulen upp och jag bara ska vinna. Jag dör hellre än att jag förlorar. Så kvällens pass blev en tävling mellan mig och grannkillen på cykeln bredvid. Ikväll vann jag, av ren glädje.

Fysträning,
bodypump med fokus på benen

puls:
medel: 61%
max: 77%

Med mål om att bli starkast, snabbast och bäst.
Igår visade kalendern lördag och det var åter dax att göra entré på IKSU. Ett fyspass stod på schemat och de 3 våningarna med gym lockade så det small om det. Jag var riktigt sugen på träningen och att få kötta loss bland vikter och skivstänger. Kanske lite extra pga. det blåsiga och snöiga vädret ute som nästan fick mig att blåsa omkull. Men efter en liten snabb fundering ändrade jag mina gymplaner och slog till med ett bodypump pass. Innan hade jag aldrig någonsin vistas på ett sådant pass men tja, någon gång måste ju vara den första!

Och jag kan väl säga så här. Om jag är van vid tunga vikter och få repetitioner så var det här raka motsatsen. Det var relativit lätta vikter men väldigt många repetitioner. Och tempot gick i 360. Jag kände mig lite som en vilsen gammal pensionär som saknade sin rullator. Det fanns ingen logik i passet, enligt mig, och det kändes mest som en evig röra. Passet började hastigt och lustigt med uppvärmning, med skivstång och följdes senare av ben. Men hux flux halvvägs in i passet var det återigen dax för ben. Och mitt i allt blandades koordination och takt in i övningarna. Jag kan väl säga så här, jag är glad över att jag var sugen på att kötta och känna blodet rusa i kroppen för annars vet jag inte hur det hade gått! Men jag tog mig igenom det och efteråt hade rullatorn snarare behövts för att jag skulle orka stå emot vinden när jag trött och hungrig klev ut från IKSU.

Lugn lång distans,
utveckla förmågan att använda fett som bränsle

puls zon: 60-85%

puls:
medel: 65%
max: 84%

Rakt fram, bara rakt fram och ingen annanstans med sikte på rakt framåt.
IKSU fortsätter att leverera trevligt sällskap. I eftermiddag/kväll fick jag sällskap av tre medelålders män som var rutinerade cyklister. Vi pratade om touren, Flandern och sadelskav när det byttes ledare. Mycket trevligt och fint pepp när de lämnade mig för min sista timme. Och sista timmen var den lätt och skön timme. Det låter nog konstigt men det var så. Istället var det ”mitten” timmen som var en lång plåga. Fokuset flög runt lite och jag tänkte mer på ont i rumpan och brist på vaselin än att njuta av torsdagens lugna långa distans. Men om jag får skryta lite så gick det i det hela riktigt bra. För det mesta höll jag fokus och trots gårdagens distans så var benen överraskande pigga. De här två långa fettförbränningspassen är givande på många olika sätt. För det första, det ger mycket och resulterar i  både framgång och resultat, och för det andra, rumpan blir allt mer och mer tålig ju mer jag skaver. Det är nog det bästa med det hela… typ.

Distans,
utveckla kopplingarna mellan muskelfibrerna, öka styrkan och förmågan att använda fett som bränsle

puls zon distans: 60-85%

puls:
medel: 70%
max: 85%

Framtiden ligger framför mina fötter och jag ska fånga varje chans som jag kan!
Onsdagens långa distans. Jag är avundsjuk på alla som har cyklar. Riktiga cyklar, tantcyklar, barncyklar. Vad som helst men jag är avundsjuk på dem som har cyklar. Men jag har ingen cykel här uppe och det är snö överallt. Och just ikväll är det kallt som sjutton, -18 grader. Känns inte riktigt lämpligt att dra sig utåt för träning. Så jag drog mig in på IKSU för distanspass. Jag och två andra cyklister hade nog samma tanke, lång distans. Och det var ett distanspass med glädje och njutbarhet. Effektiv fettförbränning men ändå lite skön syra i benen. Och jo, vaselinen jag köpte förra veckan var mig till belåtenhet. En livlina. Imorgon kör jag en retur på distanspass!

Tröskel & styrkeintervaller,
öka tröskel och styrka

puls zon tröskel: 80-90%
puls zon styrkeintervaller: 70-90%

puls tröskel:
medel: 86%
max: 89%

puls styrkeintervaller:
medel: 76%
max: 90%

Inspiration i kombination med perfektion leder till bästa möjliga resultat.
Efter en lång dag i skolan var det rena himmelriket att sätta sig på en spincykel på IKSU och gosa in sig där. Bra musik, peppande ledare och lite halvmörkt gjorde det till jättebra förutsättningar för att få ihop ett bra tröskel&styrkeintervallpass. Att jag dessutom lyckades hamna mellan två trevliga cyklister gjorde inte saken sämre. Vi var där för lite olika typer av pass. Ena skulle köra intervaller mest hela tiden och den andra var där för ett tungt ”bergs”-pass. Olika typer ja. Men sällskapen underlättade och gjorde det hela lite lättare när energin började tryta och gjorde det hela ännu lättare när energin var helt borta.

Kvällens tröskel&styrkeintervallpass flöt på bra. Jag inledde rätt lugnt och jobbade mig upp till tröskel nivå rätt lång tid. Men väl där malde jag på och försökte känna efter hur kroppen kändes. Hur musklerna kändes, hur syresättningen fungerade, hur upplevelsen var och hur tankarna gick. Om jag orkade hålla fokus passet igenom och även när det var som jobbigast. Och faktiskt, jag tyckte att jag höll fokus och dessutom kunde känna min kropps närvaro på ett häftigt och spännande sätt. När det började kännas i benen under styrkeintervallerna försökte jag fokusera på andningen istället och syrets gång genom kroppen istället för på smärtan i musklerna. Fokus eller ej kan väl diskuteras men summan av kardemumman blev att jag orkade och höll mig inom puls zonen.

Intervaller
4x4min intervaller,
öka syratåligheten och Vo2max

puls zon: 90-100%

puls intervall 1:

medel: 90%
max: 93%

puls intervall 2:
medel: 94%
max: 95%

puls intervall 3:
medel: 95%
max: 97%

puls intervall 4:
medel: 98%
max: 99%

Och för varje sekund då den brinnande känslan ökar växer självförtroendet.
Intervaller på IKSU. Och inte vilka intervaller som helst utan 4x4min intervaller. Plågsamt, smärta, ont, brinnande och ett helvete. Så kan intervaller kort och gott sammanfattas för den som aldrig har genomfört sådana. Men för oss som är medlemmar i ”4x4min intervall”-klubben så är de där intervallerna så mycket mer. Faktiskt. Vad det där ”så mycket mer” är kan ses som något ytterst individuellt men för mig är det ett växande självförtroende. För saken är som sådan att för varje intervaller jag orkar hålla i rätt puls zon ju starkare inser jag att jag är. Och kan jag dessutom hålla dem så nära 100% av maxpuls som möjligt, ju starkare är jag. Så för mig är intervallerna ett kvitto på att all träning jag gör är värt det och att det faktiskt stärker mig.

Ikväll var det ett galet motiverad Matilda som satte sig på spincykeln på IKSU men den galet motiverade Matilda hade ben tunga som bly. Gårdagens eftermiddagspass signerat tungt benpass gav mig hiskligt mycket träningsvärk vilket jag fick känna av ordentligt när jag vaknade upp i morse. Och träningsvärken höll i sig tills passet började och under passet. Ingen tvekan om det inte.
Så även om motivationen var toppad och det flöt på relativt bra så gjorde sig smärtan påmind redan under andra intervallen. Det sved, brann och pulserade mjölksyra i mina ben. Känslan som var är nästan obeskrivbar men för er som undrar, cykla tills ni tror att mjölksyran ska äta upp er och fortsätt cykla ännu en halvtimme så har ni det. Smärta. Men oändligt mycket styrkeglädje.

Distans

lugn lång distans,
utveckla förmåga att använda fett som bränsle

puls zon: 55-65%

puls:

medel: 64%
max: 65%

När inspirationen flödar lyfts nivån på prestationerna automatiskt upp ett snäpp.
IKSU är ett träningsparadis. Det är bara att konstatera. Passen flödar och det finns i princip pass från kl. 7 på morgonen till sena kvällen. Allt designat för att passa motionärer och elitidrottare. Anläggningen andas träning, hälsa och välbefinnande vilket gör att man hamnar i någon slags ”helig” stämning få fort man kliver in genom dörrarna. På passen puschas man till sin yttersta gräns och lite till, ordet ”lagom” existerar inte utan det handlar om att hålla hög nivå och göra sitt bästa utifrån sina förutsättningar. Man kan om man vill.

I eftermiddags var det dax för mig att avverka ett långt lungt distanspass. Snön ligger på vägarna i mängder här uppe, det snöade ännu lite mer idag och jag saknar cykel så alternativen var inga fler än att dra på sig korta cykelbyxor, linne och cykelskor för att sedan sätta sig på sadeln och drömma sig bort till varmare paradis. Och som jag njöt! Jag kunde känna vinden i ansiktet och håret som fladdrade, svetten som pärlade sig i pannan och leendet som växte på mina läppar. Nästan precis lika underbart som en varm sommardag. Det långa lunga passet blev en stor hit och jag kände mig nästan hög på endorfiner när jag svävade tillbaka till omklädningsrummet för att njuta av en varm härlig dusch. Syftet med eftermiddagens pass var att använda kroppen att använda fett som bränsle. Lyckades jag? Jag är då i varje fall på god väg att gilla även de lunga passen!

Imorgon är det 2 hela veckor sedan jag kom hit. Till mitt hjärtas stad. 2 veckor som känns som en evighet, en positiv evighet. Lite som om det är här jag egentligen alltid har varit och nu äntligen kommit hem. Men kan det verkligen vara så? Att det finns en stad som gör att man känner sig komplett? Jag trodde jag visste var jag hörde hemma och var jag skulle bo för alltid, men efter 2 veckor så känns Umeå som evigheten och för alltid. En märklig men ändå så efterlängtad känsla. Hit har jag kommit för att stanna.
Men samtidigt så är livet i Umeå ett helt nytt liv. Ett nytt liv på så sätt att det är så mycket mer att ta hänsynt till, att göra och få ihop. Hemma så slogs träning, skola, vänner och familj om min tid och om utrymmet i min kalender. Nu, i mitt nya liv (om jag får säga så), slåss träning, skola, vänner, familj, matlagning, städning, tvättning och inhandling av mat. Det kanske låter som något typiskt för oss som bor i bra och välbärgade länder, i-länder, men för mig är det en ny värld. Från att ha bott hemma skyddad av familjens trygghet till att bli vuxen, på riktigt.

Men även om min kalender är mer fulltecknad nu än när jag bodde hemma och även om vad jag gör mina vakna timmar på dygnet nu blir mer nogrannt utvalt så känns det här så rätt. Jag vet att jag tjatar om det om och om igen, i nästan varje inlägg jag har skrivit sedan jag kom upp hit. Men det är så. Allt känns så rätt. Det känns helt rätt att planera en matsedel för en hel vecka och sedan veckohandla, eller att pussla ihop tiden för studier och träning för att kunna prestera bästa möjliga inom båda.
Stundvis i små doser så känns det som om jag på dryga 2 veckor har gått från att ha varit i landet mittemellan tonåring och vuxen till att bli vuxen. Det som känns onödigt prioriteras bort illakvickt för att tiden inte finns och så tänker jag inte mer på det. När jag bodde hemma kunde det vara saker som jag ändå lyckades klämma in, just för att det fanns mer dötid. Men jag gillar ändå min fulltecknade kalender som börjar kl. 6.30 på morgonen och slutar någon gång mellan kl. 23 och 24. Det är till och med riktigt kul att se hur den fylls på av saker som jag vill, älskar och strävar efter.
Och kanske är det just det som gör att livet i Umeå som är ett helt nytt liv känns så rätt, här uppe har jag chanserna och möjligheterna att göra det jag älskar.

…att följa mitt hjärta och sträva mot stjärnorna…

Närvaron i det stundande nuets resa i livet
Jag behövde sträcka ut kroppen efter en lång och fullproppad dag så jag tog mig till IKSU för ett 70min långt yoga pass. Och vet ni? Det var nog det bästa beslutet jag har tagit idag. Passet var fyllt av harmoni och lugn, djupa andetag och närvaro. I början av passet var jag någon annanstans. Mina tankar svävade runt och jag kunde inte släppa alla måsten och min fulltecknade kalendern. Men efter några minuter tog andningen över och jag kunde känna varje liten cell och hur blodet strömmade runt i min kropp, hur syret från andetagen for runt och syresatte mig. Närvaro. Övningarna var jättebra och gav mig möjlighet för att sträcka ut, stretcha och låta alla muskler få en dos av andningens närvaro. Det kommer bli fler yoga pass här uppe i norr, mer närvaro och mer perfektion. För det är så livet här uppe är, perfektion.

…och ord är onödigt nu, det räcker med att utbyta blick
och leende. som en tyst överenskommelse signerad kärlek…