Umeå, 2012-05-20

Vill du vara åskådaren eller spelaren?

Lev stort.

Jag hörde för något år sedan tre unga tjejer som satt på tunnelbanan och pratade. De pratade om drömmar, mål och vad de ville med deras liv. Men det var när en av tjejerna utbrast ”Men det kommer aldrig hända! Det är ingen idé” som deras konversation på riktigt fångade mitt intresse. Om jag ska göra en uppskattning av deras ålder så var de nog mellan 25-30 år, alltså om livet vill dem väl så borde de ha minst 50-60 år kvar att leva. Efter att den tjejen hade sagt så dog deras konversation ut och de blev tysta fram till det att de klev av tunnelbanan. Innan orden ”Men det kommer aldrig hända! Det är ingen idé” hade dem pratat sprudlande om drömmar, gjort upp mål och tänkt stort. Siktat mot stjärnorna. Men när den där meningen var sagd så var det som om någon tog hål på deras drömmar och mål lika snabbt som man kan göra hål på en ballong.

Människan har ett val i livet. Antingen kan vi vara dem som ständigt står vi sidan av och tittar på. Drömmer om att få bli en del av det vi ser men aldrig vågar ta till oss och göra till handling. Eller. Så kan vi vara dem som tar handlingarna till oss och gör slag i saken. Vågar drömma och sätta upp mål som vi sedan strävar efter. Vi har ett val, vill vi se på eller vill vi spela spelet fullt ut? Livets spel.

Nu i efterhand önskar jag att jag hade gått fram till de tjejerna och sagt ”Lev stort, dröm stort, ge aldrig upp och sträva alltid framåt. Gå aldrig över mållinjen!”.

Dröm stort.

Beroende på vilket val vi gör i livet och med livet så får det efterföljande konsekvenser. Men oavsett hur gamla vi är, hur långt liv vi än tror att vi kommer få så kommer det aldrig vara för sent. Så länge vi har vår nyfikenhet, vilja att upptäcka och sträva framåt så kommer vi alltid utvecklas. Oavsett om vi är 25-30 år eller 100. För det är den dag då vi går över mållinjen som våra liv är slut, då vi inte längre har något att leva för. Men så länge vi hela tiden fortsätter leva stort, drömma stort och inte ger upp så kommer den mållinjen aldrig komma. Så länge vi tror på oss själva så har allt ett värde, en mening och om vi kämpar så kommer det hända. Även det som för en stund såg och kändes omöjligt.

Ge aldrig upp.

Ibland kommer våra drömmar och mål göra oss rädda. Vi kommer under vägen dit ifrågasätta om vi verkligen kommer klara det, om vi har vad som krävs eller om det är för stort. Rädsla är ingen svaghet, rädsla är tecken på att man vågar satsa på det man tror på och göra det med hela sitt hjärta. Huvudsaken är att rädslan inte vinner utan att vi enbart tar med oss det positiva ur det. Nämligen det att vi vågar leva stort.

Sträva alltid framåt.

Ifrågasätt dig själv och hur du lever. Vilket val vill du göra med ditt liv och dig själv? Vill du se på eller vill du spela spelet fullt ut? Det kommer aldrig vara någon som säger si eller så ska du göra, det här är ett val som är upp till dig själv att göra beroende på vad du vill. Det är upp till dig att designa ditt liv. Ingen annans. Något som är värt att tänka på innan du gör ditt val är att livet inte har någon repris. Förhoppningsvis har vi 80-90 år från den dag vi föds, men det är bara förhoppningsvis. Och med den, egentligen, korta tiden så kanske det är lika bra att göra ett snabbt val, här och nu. Håll inte tillbaka, livet är för kort för det.

Vilket liv vill DU leva?

Matilda

Kommentera 2012.05.20

Umeå, 2012-05-13

Våga göra det DU tror på

Mellanmjölk. Hur många länder i världen har mellanmjölk? Förutom Sverige. En gång i tiden fick Sverige en stämpel som landet med jantelag. Ordet lagom är vi unika med att ha, det finns ingen exakt kopia av det i andra språk. Lagom är bäst sägs det och har vi blivit matade med sedan vi var små. Att ha för stora drömmar är att vara orealistisk och att sikta mot stjärnorna gör det fritt fram att öppet håna. Lagom är ordet och det är så man vinner respekt, att inte sticka ut.

Jävla jantelag.

Att våga satsa mot stjärnorna och säga: ”Det får bära eller brista” är rent och ärligt mod när det är som bäst. Det finns få saker som är så häftigt som när människor vågar göra sina drömmar till mål, och när de ger allt för att nå dit. Här i landet mellanmjölk ska allting vara just mellan = lagom. Inget mer och inget mindre. Att sticka ut, vara annorlunda och gå emot normen är uppseendeväckande och nästintill mer eller mindre förbjudet. Varför man inte ska göra så finns det ingen egentlig förklaring till, man ska bara inte göra så. Men en förklaring som ofta ges är att man ska satsa på det ”trygga”, det som ses som normalt och lagom. Men egentligen handlar det nog inte om vad som är trygghet eller ej, egentligen handlar det nog om att leverera eller ej. Att säga att man har stora drömmar innefattar inte enbart att det är något man vill utan det är även något man ska, har man sagt A ska man göra B, alltså nå dit. Det handlar alltså om att leverera prestationer som ligger på den maximala nivån. Inget mer, inget mindre, nr 1 i alla lägen, annars räknas det inte. Då har man misslyckats. Och helst av allt ska man nå dit genom att från dag 1 ha en spikrak kurva som pekar rakt upp till sista dagen är kommen.

Misslyckanden är inte vackert, inte fint och helt och hållet ett fiasko. Misslyckas man faller de som en gång stod runt om och hejade och peppade bort, vem vill stötta någon som misslyckas om och om igen? Men hur lätt är det att lyckas i en värld där mer är uppseendeväckande, där annorlunda är fult och där misslyckanden är fiasko? Det totalt omöjligt, i varje fall nästan. För det är genom motgångar och misslyckanden som vi utvecklas och förbättras.

Jag kommer alltid undra varför lagom är bäst, vad det är med det som gör att normen i stort tycker att det är bäst. Är det för att man är lite tryggare där, lite säkrare och bekväm? Vad svaret än är så kommer jag aldrig förstå mig på dem som hävdar att lagom är bäst, precis som de nog aldrig kommer förstå sig på mig. I min värld och i mina ögon kommer mer alltid vara häftigt, annorlunda fin och misslyckanden nyttiga erfarenheter. I min värld och i mina ögon handlar det om att våga tro på sig själv, våga säga ”det får bära eller brista”, våga satsa hela linan ut och våga vara annorlunda. Rätt och slätt, att våga satsa mot stjärnorna. Det är modigt, starkt och inspirerande. Att våga satsa innebär att hälften är vunnet, om man sedan når hela vägen eller ej spelar inte lika stor roll för man har redan vunnit. Och saken är ju den, om man aldrig vågar vara den som satsar mot stjärnorna så kommer man ju heller aldrig få veta hur det gick, om man nådde dit eller ej. Så vad som än sägs, hur diskussionerna än lyder och vad andra än tycker så hoppas jag att vi en dag kommer anse att det är modigast att våga gå sin egen väg. Att göra det man tror på och det hjärtat säger. Livet är ditt och ingen annans, så våga tro på dig själv och dina drömmar. Förverkliga dem och väx som människa! Livet har ingen repris så lev inte genom jantelag, gör din sak istället.

Vad vågar DU välja?

Matilda

Kommentera 2012.05.13

Umeå, 2012-05-06

Det är   O K E J   att känna

Vinden piskar våra ansikten och vi får käftsmäll efter käftsmäll. Trots smärtan som smällarna ger oss så lägger vi locket på, lärda att tårar är tecken på svaghet och att känna är barnsligt dravel. Så vi håller tyst, knyter näven i fickan och tittar ner i backen efter varje slag vi får. Vi ska orka stå emot, hur många slag vi än får. Hur ont det än gör. Smärta härdar och känslor är poetisk kliché som enbart de svaga håller på med. Och vi är ju inte svaga, vi är ju starka. Så vi lägger locket på i tron om att det kommer stärka oss och av lättnad för att ingen kommer kunna kalla oss mesar, svaga eller barnsliga. Motgångar kommer. Livet är en bergodalbana som ska levas. De som upplever utmaningar genom livet, goda som mindre goda har vågat leva och vågar leva. Livet är ingen rosa skimrande dröm som liknar en isbana där man kan glida fram. Livet är hårt och krasst, ibland visar det oss fingret och ibland slår det omkull oss. Ibland hårdare än andra gånger men motgångar kommer. Vissa ger oss hårdare käftsmällar än andra, men om vi vågar leva livet så kommer vi få känna på smärta. I både små och stora mängder, ofta och sällan. Men så länge vi vågar leva så kommer det också kännas.

Och det är helt okej att känna.

Vad som än sägs i ord eller vad som än skrivs här och var i text så är det helt okej att känna. Att känna är att leva. För när man vågar känna så vågar man leva. Livet gör ont ibland, ibland vansinnigt ont. Att knyta näven i fickan är att fördröja, inte hoppa över. Känslorna kommer alltid komma ikapp oss, hur många gånger vi än lägger locket på och hur många gånger vi än tror att det rätta är att knyta näven i fickan. Att leva är att känna och att känna är helt okej.

Så våga leva och känn.

Tårar kommer aldrig vara ett tecken på svaghet, det kommer alltid vara tvärtom. Tårar kommer alltid vara ett tecken på styrka, att man vågar känna. Några tårar, kanske några fler. Kanske ännu några fler. Och om de vore många så är det ingen fara, det visar istället att man vågar känna och ta in livet. Att man vågar leva och det är ju tillslut det allt handlar om. Att leva och göra det fullt ut. Och där med kommer livet aldrig vara en isbana som man kan glida fram på. Det är inte farligt att gråta mitt i natten ibland. Snarare så är det mycket värre att vara den som tror att tårar är ett tecken på svaghet och att känslor är barnsligt dravel. För det blir tillslut så mycket värre om man håller dem inom sig och låter de växa och bli till en stor klump.

Att känna har aldrig dödat.

Det är helt okej att känna. Att våga känna är tecken på styrka och ett bevis på att man vågar lyssna inåt och leva här och nu. Vara närvarande istället för frånvarande. Känslor handlar om att man accepterar nuet hur det än ter sig. Lever vi livet så som vi kan, öppet med kärlek och nyfikenhet så kommer vi stöta på motgång men motgång är den största framgång en människa kan nå. För det är bara och endast bara av motgång som vi kan lära. Framgång kommer alltid enbart vara en fin dag med medvind. Dock inte mindre värdefull för det. Självklart inte. Livet är en bergodalbana där det är okej att känna och visa det öppet. Men det är av motgång man lär inför imorgon, nästa vecka och framtiden. Så att känna är okej. Tårar är inte svaghetens tecken, tårar är att leva här och nu, att ta emot livet med öppen famn. Tårar är att älska sig själv och vara stark. Så vad som än sägs i ord och vad som än skrivs här och var i text så kommer det alltid vara helt okej att känna. Det är så vi lever och är närvarande. Utan känslor kommer livet aldrig kunna upplevas, istället kommer det enbart vara en transportsträcka. Och det är ju livet vi ska leva!

Vågar DU känna?

Matilda

Kommentera 2012.05.06

Umeå, 2012-04-29

Att våga misslyckas är att våga lyckas

Det som skiljer en vinnare från förlorarna är att vinnaren reser på sig en gång till.

Att nå framgång och att lyckas handlar inte om en tävling där det är en som misslyckas minst gång som når framgången och därmed lyckas. Tvärtom. Den som når framgång och lyckas är i många fall istället den som tidigare har misslyckats flest gånger. Att våga misslyckas är att våga lyckas. Och att lära sig hantera motgångarna och se det positiva i dem. Misslyckanden och motgångar går att se på två sätt. Antingen som ett rejält magplask som upplevs som något liknande som att springa in i en vägg med huvudet före och aldrig resa sig efter den smällen. Eller så inser man faktum, reder ut vad som gick fel och lär sig. Väljer man det senare alternativen kommer man dessutom växa som människa, få fler erfarenheter och en bredare syn av livet. Nämligen den att det är okej att misslyckas för att sedan lyckas.

Att gå igenom ett helt liv utan misslyckanden och motgångar tyder i många fall istället på att du inte vågade leva. Du valde alltid de säkra valen och förträngde din magkänsla och ditt hjärtas röst. Livet handlar om att våga följa sina insikter, viljor, drömmar och målsättningar. Livet handlar om vad vi har här och nu, inte vad som varit eller vad som komma ska. Ett misslyckande idag har imorgon egentligen bara en betydelse, vad du lärde dig av det misslyckandet. Och det är en stor del av vad livet handlar om, att få lärdomar och erfarenheter i nuet för att i framtiden kunna följa nya insikter, viljor, drömmar och målsättningar. Det är så du, vi och människan utvecklas. Utan misslyckanden och motgångar skulle vår värld stanna och vi skulle aldrig ens ha kommit dit vi är idag.

Var i livet vill du komma?

Det är en konst att lära sig acceptera misslyckanden och för många är det en livslång resa. Precis som livet. Men det är så du kommer nå utveckling och nå dina mål. Genom att inse att misslyckanden är ett tecken på att du vågade. Du vågade välja det du trodde på där och då, att du vågade följa ditt hjärta. Alla val kan inte vara rätt, för om alla val vore rätt skulle du aldrig lära dig något. Och livet handlar om att lära sig. Bergochdalbanor finns av en anledning, oavsett hur jävliga de för stunden kan verka. Allt har sin mening.

Vill du utvecklas eller vill du stå kvar där du alltid har stått?

Oavsett vad du tror och oavsett vad människor i din omgivning säger så kommer misslyckanden aldrig vara ett tecken på svaghet, snarare tvärtom. Misslyckanden kommer alltid vara ett tecken på att du vågade. Du vågade vara du och följa dina insikter. Och att våga är att vara modig, och att vara modig är ett samlingsord för dem som når framgång och lyckas. Det finns ingen och det kommer aldrig finnas någon som når framgång och lyckas som på vägen dit aldrig har misslyckats. För hade dem aldrig misslyckats så hade dem aldrig tvingats tänka om och tänka nytt. Och då hade dem för alltid stått kvar där dem en gång i tiden stod.

Din inre styrka och kraft är vad som kan ta dig dit du vill. Ingen utomstående kommer någonsin kunna påverka dig om du inte tillåter det. Det här handlar om dig och ditt liv. Hur du vill leva det, var du vill komma och vem du vill vara. Du kan välja att vara rädd för att misslyckas och därmed alltid välja det säkra framför det mindre säkra men därmed även tvingas välja bort saker du innerst inne ville. Eller så kan du välja att lita på dig själv, ta sats, hoppa och se var det bär. Antingen så håller inte vingarna just då eller så håller dem. Om du inte vågar hoppa så kommer du aldrig få veta. Och om det vore så att vingarna just då inte håller så är du en erfarenhet och lärdom rikare. Och resultatet är att du växer som människa och nästa gång du ska göra ett val har en ännu starkare styrka och kraft inom dig. De misslyckanden du kommer göra i ditt liv är de du borde tacka den dag du når framgång och lyckas för det var dem som fick dig att utvecklas.

Vem vill DU vara?

 Matilda

Kommentera 2012.04.29

tillsammans med våra medmänniskor
kan vi få se sidor av livet som vi annars aldrig
skulle ha kommit i närheten av att få se.
det är vi de tillfällena vi borde känna störst tacksamhet.

”Mot en optimal kropp – fysiskt & psykiskt”
Jag förstod att mitt projekt skulle ge mig mycket och testa mig, jag förstod att det skulle bli en häftig upplevelse och jag förstod att det skulle bli många fundersamma stunder för att få ihop träningsupplägg, kostscheman och inspirationsbrev. Efter att ha fått ihop 6st fantastiska deltagare med olika bakgrund, målsättningar och viljor så höjdes mina förväntningar ännu mer. Då förstod jag att jag skulle få en rejäl utmaning och att dem skulle testa mig till mina gränser. Och det har dem gjort. Men, jag trodde aldrig att jag skulle få ut så här mycket av mitt projekt som jag hittills har fått, och då har vi inte ens kommit halvvägs.

Mina deltagare har fått mig att gråta, skratta och främst utvecklas. De har gett mig utmaningar och ställt frågor. Vissa har varit lättare att nå fram till än andra och vissa har varit mer öppna än andra. Men även om vissa har varit lättare att nå fram till än andra och att vissa har varit mer öppna än andra så har dem en stor och viktig sak gemensamt, dem kämpar och försöker. Helhjärtat. För mig är det just det som räknas, att dem ger sig den på att så en ny syn på livet och testa om det är vad som krävs för att optimera just deras liv. Deras kämparglöd, vilja och helhjärtade engagemang gör mig stolt. Tillsammans har de hittills gjort det här projektet till en oerhört spännande upplevelse som får mig att växa.  Min dröm om att i framtiden arbeta med att hjälpa människor att optimera sig i livet genom kost, träning och mental träning har blivit ännu starkare. Det är verkligen vad jag vill arbeta med.
Jag vill genom de här orden ge ett stort tack och beröm till mina 6st underbara deltagare för att de har gjort det här möjligt. Utan dem hade det aldrig gått att genomföra och utan dem hade jag aldrig fått chansen till att lära mig ännu mer, så:

TACK TILL ER SOM DELTAR, NI GÖR MIG STOLT OCH ÖDMJUK INFÖR LIVET! 

Kommentera 2012.04.26

Umeå, 2012-04-22

Missad träning kommer alltid vara just det, missad träning

Hets och stress. Panik och ångest. Dagarna går men kroppen vill inte. Bakterierna eller viruset har tagit över din kropp och du ligger där under täcket och känner sig svagare än någonsin. Men ikapp med din svaghet snurrar tankarna på vad som komma ska. Målen har sedan länge varit uppsatta och snart är tiden kommen. Du har tränat på under lång tid och kroppen har hela tiden svarat bra. I 10 dagar av 9 har du känt dig oslagbar och starkare än både jorden och universum tillsammans. Du har haft siktet inställt och blicken riktad. Och när näsdukarna börjar ta slut för att du har snutit dig dagarna i ända så kommer tankarna – ”Hur ska jag kunna ta igen dagarna jag nu har missat?”.

Missad träning är missad, vad du kunde ha gjort igår kommer du aldrig kunna ta igen. Missad träning är missad träning.

Det är lätt att som motionär såväl som elit tro att missad träning ska gå att ta igen. Vissa kanske resonerar som följande att om man struntar i återhämtningspasset kommande vecka och istället kör intervallerna som man missade veckan innan så är man ikapp. Plus minus noll. Men missad träning är missad. För att nå resultat och utvecklas handlar det om att följa en planering och efter sjukdom, att ta upp planeringen igen när kroppen tillåter. Det innebär inte att strunta i återhämtningspass och istället köra intervaller. Det handlingssättet leder bara till en enda sak, att din kropp kommer påfrestas och att du inom en snar framtid återigen kommer vara sjuk.

Och mitt i din hets och stress, panik och ångest ställ dig frågan – är det värt det? Är det värt att känna så inför något du inte kan påverka? Sjukdom handlar om obalans i kroppens system och tillfrisknande handlar om att återigen finna balansen i kroppens system. Där tillhör att låta sinnet få vila och psyket att återhämta sig.

Mål nås genom att kroppens system är i balans och där till kommer resultaten du så länge har haft siktet inställt på och blicken riktad mot. Så när du ligger där i sängen under täcket och förbrukat näsduk efter näsduk så kommer träningen du inte kan genomföra för alltid vara missad träning. Och det kommer för alltid vara träning som du inte kan ta igen. Hur du sedan väljer att ta den verkligheten är olika för alla, motionär som elit. Men ha i åtanke att för att kroppens system ska gå från obalans till balans krävs givetvis en frisk fysik men även ett sinne med ro och ett psyke som har fått återhämta sig.

Hur väljer du att tänka i en sådan situation?

Det kommer för de flesta av oss ta en tid att komma till den insikten, att acceptera nuet och leva här och nu. En av människans livsstrategier är att sträva framåt och ta sikte på vad som komma ska och rikta blicken framåt. Det är en positiv livsstrategi som har fört mänskligheten till många framgångar och det är vad som kommer föra dig till framgångar i dina målsättningar genom livet. Men den livsstrategin innefattar även att lära sig att acceptera nuet och leva här och nu. Det betyder att när kroppens system är i obalans acceptera vad som råder och istället fokusera på det man kan. När du är sjuk innebär det att fylla på med positiv, fräsch och frisk energi psykiskt för att med hjälp av ditt mentala jämna ut obalansen i kroppens system och genom det bli frisk.

Missad träning är missad, vad du kunde ha gjort igår kommer du aldrig kunna ta igen. Missad träning är missad träning.

Om den formeln är lika lätt som en matematiska att 1 + 1 = 2 så kommer du med din vilja förstå, inse och acceptera att hetsen och stressen, paniken och ångesten du känner för missad träning enbart gör dig illa. Och att den har motsatt effekt än den du önskar. Din hets och stress, panik och ångest kommer bara förlänga din sjukdoms tid och hålla dig från träning ännu längre. När du ligger där i sängen och känner dig svagare än någonsin och snyter dig mer än aldrig förr så har du ett val, antingen accepterar du rådande verklighet och lever här och nu – och där med blir frisk med hjälp av din mentala energi. Eller så fortsätter du känna hets och stress, panik och ångest för missad träning – och där med förlänger din sjukdoms tid. Valet är ditt.

Vad väljer DU?

Matilda

Kommentera 2012.04.22

Umeå, 2012-04-15

Den här gången vill jag ge dig en tankeställare i inspirationsbrevet. Jag vill att du efter att ha läst det här inlägget ska tänka och fundera på vad du är tacksam för här i livet. Och vad är din största rädsla att förlora när det kommer till dig själv? Är det att bli förlamad eller blind, eller något annat? Vad det än är, nästa gång du gör det du inte skulle kunna göra om din största rädsla blev till verklighet – känn tacksamheten och njut extra.

Efter det tillfället vill jag att du ger dig själv 30 minuter och skriver om den händelsen.

”Jag som kan springa som bara fan

Idiot fan. Idiot.
Varför tar du inte i mer? Lyfter lite tyngre.
Cyklar lite snabbare. Eller springer lite längre.
Du som kan du gör det inte. Varken hoppar
eller studsar. Och när du gör det så tänker
du mest på att du gör det i otakt. Om jag hade
varit du så hade jag struntat i det för jag
hade varit så jävla lycklig över att ens kunna
göra det. Över att ens kunna hoppa och studsa.
Över att överhuvudtaget kunna använda mina
ben. Så du, idiot fan, du som kan. Spring som
bara fan åt mig.

Han rör inte en min. Ingen gest. Ingen vikande blick. Inte ens en tår från vänster ögonvrå som trillar nerför kinden. Ingenting. Men han ler ibland. Som om han vet att han måste. Det är så han slipper frågor och ”stackars dig” kommentarer. För om han inte ler så blir det aldrig mer som det en gång var. Fast i och för sig så kommer det nog ändå aldrig bli som det en gång var. Han som kraschade med motorcykeln, han som åkte med huvudet först in i sargen eller han som voltade efter big jump hoppet, oavsett så blir det aldrig som det en gång var. Men det blir helt enkelt lugnast att inte röra en min. Eller. Att inte ställa sig mitt på torget och skrika ur sig ilskan, frustrationen och sorgen. Det är helt enkelt enklast att le ibland.

Jag kan springa som bara fan. Eller cykla så fort så benen nästan brinner. Eller ha så tunga skivstänger på axlarna att ådrorna i pannan nästan sprängs. Jag kan. Du kan nog. Men han kan inte. Inte just dessa saker i varje fall. När mjölksyran och smärtan gör sig extra påmind i min kropp så brukar jag tänka på honom. När energin har runnit ur mig tillsammans med all svett och jag helst av allt skulle vilja åka ner i diket så brukar jag tänka på honom. För jag kan. Jag har det privilegiet att jag kan. Hoppa, studsa, springa, cykla. Eller bara gå. Allt det kan jag utan att ens behöva tänka eller fundera på hur jag ska göra det. Jag kan springa som bara fan.

Ögonen är fyllda av sorg. Tittar man riktigt noga så ser man det. Tomheten och sorgen. En djup suck och sedan: ”Det är mycket som inte går. Mycket man inte kan göra. Men det är även mycket man kan göra.” Och sedan kommer ett leende. Inget sådant där leende av den kalibern som när han känner att han måste le för att på något sätt trösta omvärlden, utan ett sådan där leende av den kalibern att när livet slås i spillror är det möjligt att hitta meningen igen. Ett sådant leende är det.

Det finns alltid ett val. Även när livet är ett helvete och man helst vill stoppa huvud i sanden. Även då finns det ett val. Att stanna i det förflutna eller att välja livet. Glädjen. Och att hitta en ny stig att gå på. Om han kunde så skulle han springa som bara fan. Och det är det som maler inom mig när jag sitter på sadeln och är fylld av mjölksyra. Att jag kan. Jag har ett val, antingen kör jag ner i diket och skriker ur mig min fysiska smärta, eller så fortsätter jag. Spränger mina gränser och hittar nya stigar för att hitta ännu lite kraft. Jag brukar tänka på honom när jag sitter på cykeln eller gör benböj på gymmet. För att orka det där sista lilla. Kanske för att dra upp en riktigt bra sprut, kanske för att slå pers i benböj. När svetten rinner likt ett skyfall nerför mina ögon så tänker jag på honom. På att jag kan men inte han. För om han skulle kunna så skulle han springa som bara fan. Och jag som kan, jag som kan springa som bara fan. Vilken idiot jag är om jag inte gör det.”

Matilda

Kommentera 2012.04.15

Mot en optimal kropp
- fysiskt & psykiskt

Hur optimala kan vi bli och vad krävs för att nå dit?
att få ihop alla komponenter för att bli fysiskt och psykiskt optimal

Jag har under hösten 2011  studerat ämnet Idrott på universitetet. I kursen har följande delkurser ingått – läs under fliken Meriter. Under kursens gång har jag fått grundläggande kunskap inom ämnen som jag anser viktiga för att kunna nå en optimal kropp fysiskt och psykiskt. Och nu vill jag testa mina lärdomar och erfarenheter i praktiken. Jag är övertygad om att det man har lärt sig i teorin måste få sättas på prov i praktiken för att nå bästa möjliga resultat av sina kunskaper.

Därför kommer jag starta ett projekt som kommer heta ”Mot en optimal kropp – fysiskt & psykiskt”. I det projektet kommer jag sätta min kunskap på prov. Dels den kunskapen jag har lärt mig under mina studier och dels kunskap som mitt egna idrottande har gett mig.

-

Träning för en optimal kropp – fysiskt & psykiskt

Projektet innebär att jag i en liten grupp om fyra personer kommer testa mina kunskaper och se om jag kan hjälpa dem  att nå eller i varje fall sträva efter att nå en optimal kropp – fysiskt & psykiskt. Det kommer vara ett nära arbete med varje enskild individ för att nå bästa möjliga resultat.

Projektet:
• Inleder med att skriva ner målsättningar inom kost och träning som ska strävas efter att nås inom en viss tid
• Jag designar träningsprogram utefter målsättningarna
• Genom samtal med den enskilda individen kommer vi tillsammans fram till en kostplan
• Projektet inleds
• Halvvägs in i projektet genomförs ett ”träningsläger” för att stämma av hur det hittills har gått men även för att få personlig coachning som en sista stöttning inför tiden som återstår

Under projektet kommer jag ha kontakt med den enskilda individen 3ggr/v.
Vid första samtalet under en vecka kommer vi att diskuterar hur den tänka planen inför veckan ser ut. Mitt i veckan (förslagsvis onsdag) kommer vi stämma av hur det hittills har gått och ev. korrigeringar inför resterande dagar. Och i slutet av veckan (förslagsvis söndag) kommer vi gå igenom hur det gick.
Utöver det kommer jag finnas tillgänglig under veckorna på förmiddagar för ev. frågor, råd, tips och diskussion.

”Ta väl hand om din kropp – den är det enda ställe du har att bo på!”

Anders Haglund

Kommentera 2012.04.13

I mitt projekt ”Mot en optimal kropp – fysiskt & psykiskt” ingår som projektets namn säger även det psykiska när det kommer till en optimal kropp. Och här kommer mitt inspirationsbrev nr.2 som deltagarna har fått skickade till sig.

Inspirationsbrev nr. 2

Livet har ingen repris, vi ges bara en chans att leva

Två sekunder. Om ens det. Det kanske bara krävs en sekund, kanske bara en halv. En nanosekund. Gränsen mellan levande och död är så skör. På bråkdelen av en sekund kan livet vara över. Men vi lever på som om vi tror att vi har evigheten som vår bästa vän. Vissa skulle säga att vi lever så för att vi är naiva och tror på sagornas berättelse om att äldst dör först. Andra skulle säga att vi lever så av ren självbevarelsedrift, som om det är vår överlevnadsstrategi för att kunna leva i lugn och ro utan rädsla. Hur vi än lever, hur vi än tänker och vilka självbevarelsedrifter och överlevnadsstrategier vi än har så har livet ingen repris. Vi ges bara en chans att leva.

När regnet står som spön i backen eller snön faller och snarlikt gestaltar en vit vägg så är vi många, elit som motionär, som tänker tanken på hur skönt det vore att lägga sig under det varma duntäcket istället för att ge sig ut på dagens träningspass. Det sunda förnuftet säger oss att ingen klok människa frivilligt ger sig ut i sådana väderlekar. Eller när man ska upp för den där branta backen som mer liknar en vägg med 90 graders lutning. Det sunda förnuftet säger till oss att det är dags att sluta. Nu har vi gjort allt vi kan och det finns inget mer att ta av. Där och då i stridens hetta kan vi välja att ge upp och aldrig få reda på om vi hade kunnat klara det, eller så kämpar vi tills vi klarar det.

Dom som kämpade mot vattnets enorma oslagbara krafter i tsunamin 2004 i Sydostasien hade insett det många av oss aldrig kommer inse. Att livet är här och nu. Vi kan välja att ge upp i striden och dra oss tillbaka, förtränga tankarna på hur det kunde ha gått och leva vidare. Eller så kämpar vi för livet. För oss själva, för att vi vill leva och vara levande. I motsats till den minimala gränsen mellan levande och död så är gränsen tydlig mellan att vara levande och att leva. Att vara levande handlar om att vara närvarande i nuet och ta de alla chanser och möjligheter som livet ger oss. Det handlar om att förälska sig i mjölksyrans kraftfulla volter i kroppen istället för att fly dom och det handlar om att vara hängiven det man älskar. Att ta tillvara på tillfällena och satsa allt och lite till. Att leva handlar om att andas, äta och sova. Det andra är en bagatell knappt värt att bry sig om. Om det gick att vara levande död så skulle det stå som synonym till att leva.

Livet är här och nu.

Alla dom som kämpade mot vattnets enorma oslagbara krafter i tsunamin 2004 i Sydostasien överlevde inte. För vissa var vattnet för kraftfullt. Precis som mjölksyran ibland för oss alla, elit som motionär, vinner över oss. Att inse att livet är här och nu handlar om att det är förbjudet att misslyckas och ibland förlora. Det handlar istället om att kämpa så länge det bara går. Att satsa allt och lite till för att se var det bär oss. Satsar vi inget så kommer vi heller aldrig att vinna. Vi kanske inte lyckas första gången men så länge vi fortsätter försöka så kommer vi i vilket fall någon gång vara den som lyckas. Om vi vågar se in i livets öga så kommer vi se det faktum att livet är här och nu. Vi kommer våga ta sats vid fler tillfällen och därmed kommer vi växa som människor och individer. Vi kommer under livets gång misslyckas och förlora flera gånger men vi kommer inte se det som misslyckanden utan istället som framgång för vi kommer växa med varje lärdom. Men om vi inte ser in i livets öga så kommer vi stå kvar och stampa där vi är idag och därmed aldrig kunna växa, blir erfarna, få lärdomar och nå framgång. Ingen kan någonsin tvinga oss att se in i livets öga utan det är ett val vi själva måste göra, ett val vi själva måste komma till insikt är bäst för just oss. Men hur vi än vrider och vänder på det, hur många år vi än låter gå och hur hårt vi än blundar för döden så säger verkligheten bara en enda sak – livet har ingen repris. Så istället för att gå miste om år där vi är levande så kan vi sträva efter att nå samma insikt som dom som kämpade i tsunamins vågor, att kämpa för livet och för vi har här och nu.

Finns det någon mening med att gå ett helt liv och vänta?
Eller är det bättre att bli levande nu, här och nu i nutiden?

Att vara levande handlar inte om att nå perfektion och framgång. Att vara levande handlar om att inse att livet inte har någon repris och ta tillvara på den insikten. Att våga istället för att fly och därmed att våga misslyckas och förlora på vägen mot medgång och framgång. För så länge som vi har nåt insikten om att livet är här och nu och saknar repris så kommer vi för alltid vara levande och någon gång, minst, nå framgång.

Vem vill DU vara?

Matilda

3 kommentarer 2012.04.08

I mitt projekt ”Mot en optimal kropp – fysiskt & psykiskt” ingår som projektets namn säger även det psykiska när det kommer till en optimal kropp. Det psykiska, i det här fallet en typ av mental träning, kommer i mitt projekt ges i form av ett inspirationsbrev som jag skickar till mina deltagare en gång i veckan. Första brevet är ett allmänt inspirationsbrev men i fortsättningen kommer inspirationsbreven vara individuellt anpassade efter deltagarnas behov och målsättningar.

Inspirationsbrev nr. 1

Det som skiljer en vinnare från förlorarna är att vinnaren reser på sig ytterligare en gång

I motgångens motvind när regnet piskar mot ansiktet och kroppen skriker efter vila och en nybäddad säng brukar de flesta se två alternativ framför sig. Det ena är att kasta sig i diket och sakta men säkert återfå det som kallas normal kropp och andning, det anda är att fortsätta sista biten som är kvar och sakta men säkert stärka sig själv, fysiskt och psykiskt.

Oavsett vilken nivå en person är på inom idrotten, elit såväl som motion, så ställs vi alla inför ett sådant vägskäl då och då. Kanske lite extra när det är så att regnet piskar oss i ansiktet. Oavsett vilken nivå vi är på så har vi ett val att göra. Antingen så kastar vi oss i diket och där med får återgå till den normala behagliga kroppen men samtidigt där med blir tvingade att se oss som förlorare. Eller. Så fortsätter vi sista biten som är kvar och visserligen tvingas utstå smärtan som yr runt i vår kropp men samtidigt där med växer som människor, idrottare, tar oss framåt på vägen mot våra mål och så småningom kommer kunna se oss som vinnare.

Oavsett om vi är elitidrottare eller motionärer så kommer vi hamna där och i de flesta fall kommer kroppen skrika sluta och psyket fortsätt.
Vad vi väljer bygger på den inre styrkan och den mentala kapaciteten.
Människor har sågat av sina armar med slöa knivar för att rädda sig själva från att avlida ensamma och ihjälfrusna på bergstoppar, andra har tagit sig igenom cancersjukdomar läkare för längesedan hade gett dödsdomar för, sedan finns det dem som har vuxit upp i Afrikas brutala fattigdom utan mat och kläder som senare blivit världsberömda fotomodeller.

Vi har alla ett val. Antingen så ger vi upp i brist på vilja att fortsätta. Eller så fortsätter vi. Tar oss i kragen, inser faktum och finner den inre styrkan till att kämpa vidare. Mannen som sågade av sin arm för att inte avlida ensam och ihjälfrusen på en bergstopp tvingades utstå en outhärdlig smärta men slapp dö. Den cancersjuka mannen som för längesedan hade fått sin dödsdom av läkarna valde att se sig omkring efter alternativ medicinska möjligheter och lever nuförtiden frisk som en nötkärna. Kvinnan som växte upp i fattigdomens Sudan vågade se utanför det som i många andras ögon sågs som en omöjlighet att komma ifrån och blev mångmiljonärska och fotomodell.

Även om just dessa fall är exceptionella och högst ovanliga så är det deras inre styrka och mentala kapacitet som vi ska sträva efter.

Det blir inte svårare än vad man gör det.

Vilka möjligheter och chanser vi har är upp till oss själva att se. Vi erbjuds ständigt möjligheter och chanser i vardagen men många ser vi inte. Kanske av ren slöhet, kanske för att vi anser oss inte ha tid. Vägval. Höger eller vänster. Rakt fram eller snett bakåt. När regnet piskar oss i ansiktet och vi inte vill något hellre än att kasta oss i diket och återfå den normala behagliga kroppen med en skön andning och normal puls så ska vi tänka på de här exceptionella fallen. På de personernas inre styrka och mentala kapacitet. Vi kanske aldrig kommer nå deras inre styrka och mentala kapacitet, eller längre, men så länge som vi strävar åt det hållet så kommer vi ständigt ta små steg på vägen mot att nå dit. Hur långt vi sedan kommer är upp till oss själva. Hur långt vill vi nå?

Finns det någon mening med att göra något halvdant?

Eller ska vi sträva efter att hela tiden göra det bästa vi kan för att nå så bra resultat som just vi kan?

Framgång inom idrotten, arbetslivet och privatlivet handlar inte om perfektion. Framgång handlar om att inse möjligheterna och chanserna som ges och våga ta dem. Våga stänga ute smärtan när mjölksyran far runt i kroppen och våga pressa lite till. Förflytta gränserna en millimeter eller två. Framgång nås inte över en natt, det är en lång och varierad väg där framgång brottas med motgång och medvind med motvind. Men så länge vi är dem som reser på oss ytterligare en gång så kommer vi alla med tiden vara vinnare.

Vem vill DU vara?

Matilda

8 kommentarer 2012.03.13