slut.
over and out.
plågsam smärta och oändlig styrka.
over and out.

måndagens cykelpass:
TC tröskel & styrkeintervaller

puls zon tröskel : 80-90%
puls zon styrkeintervaller: 70-90%

puls tröskel:
medel: 87%
max: 90%

puls styrkeintervaller:
medel: 88%
max: 94%

När styrkan finns är det lika bra att gasa och inte hålla emot.
Ja så blir det så där att jag går över pulszonerna. Men jag bär med mig en sak som jag njöt av att få höra som Fredrik Ericson, förbundskapten för mountainbikelandslaget och fd. proffscyklis, nämligen den att vila kan även vara aktiv vila. Man ska gå på känslan i kroppen, den är vår kompass och vårt facit. Jackpot för mig! Så jag tänkte att det gjorde inte så mycket om jag gick över 4% som maxprocent på styrkeintervallerna. Det var ju ändå intervallpass liksom. Antingen så kör man eller så kör man inte, mellanmjölk är bara tråkigt blask. Tröskelpasset seglade på som smort och intervallerna var kärlek.

tisdagens cykelpass:
hopkok á la Matilda

puls zon: 90-100%

puls:

medel: 90%
max: 96%

Framåt, framåt, framåt. Rakt framåt.
Kanske knappt borde kommentera det här passet. Knappt säga ett ord. Men det blev knallhårt och åter knallhårt. Men det knallhårda kändes knappt. Istället var det mer som om det som borde ha känts som fysisk smärta kändes som en lätt  smekning mot kinden. Varför? För att det här passet var som en fristad mitt i mycket och alldeles för stort. Egentligen, både enligt min tränare och enligt programmet så ska tisdagar vara återhämtning. Men återhämtning hade varit tristess och evig tid för tankar som helst kan bli ignorerade för en stund. Så jag struntade i det. För min egen skull, för att min känsla sa mig det.