jag fick äran att bli tilldelad den
vackraste gåvan en människa kan ges.
nämligen den som kallas livet.

…alla får inte ära. Alla blir inte tilldelade gåvan om livet.
Den om att få uppleva det mest fascinerande vi någonsin kommer skåda men som vi samtidigt
tar som mest för givet. Nära älskade har blivit rövade den vackraste gåvan
och lämnat mig och oss. Kvar står vi med livets starkaste
budskap. Att döden bara har en uppgift. Nämligen den att lära oss som blivit kvar att leva.
Fullt ut. Och att aldrig ta något för givet. Inte ens livet.

Det susande ljudet och fartvinden som fläktar påminner mig om det dyrbaraste.
Åren har gått. När jag ser mig i spegeln så kan jag knappt förstå. Blicken som möter mig är den samma som förr. samma livslust och samma glädje inför vad dagen ska erbjuda. Men så blinkar jag till och blicken skiftar för en minut eller två. Det som skiftar är en påminnelse från döden om livet. En påminnelse från dem jag har hunnit förlora genom åren, mina blott 20 år här på vår jord. Det är mina älskades påminnelse om att leva fullt ut, om att inte ta för givet och om att det är helt okej att få den där skiftande blicken för en kort stund. När jag står där och möter min blick och ser hur den för en kort stund skiftar så känner jag mig dubbelt så gammal. Blott 20 år men det känns som om döden och livet redan har gett mig den största lärdomen.

Den om att känna tacksamhet för livet. För att jag får uppleva det.

När jag sitter på cykeln och känner hur mitt hjärta slår, musklerna arbetar och lungorna syresätter min kropp så förstår jag vilken fascinerande maskin min kropp är. Vilken verksamhet som faktiskt pågår i mina celler och som gör att jag kan sitta där på cykeln. Njuta av naturen och friheten. Men min kropps maskin påminns också ibland om hur skör den är. För när jag ligger där på backen och tittar upp mot den klarblåa himlen med de vita molnen så förstår jag. På bråkdelen av en sekund kan allt vara över. På bråkdelen av en sekund kan min kropp vara trasig. I de flesta fall och hittills alltid har det gått att laga. Men nästa gång kan vara sista gången.

Den tungt lastade skivstången känns mot mina axlar. Min lilla nätta kropp pressar upp och ner. Knäböjen känns och lårens muskler tillsammans med mage och rygg får kämpa. Men min kropps maskin klarar av det. Jag biter ihop och jag pressar. Maxar och pressar lite till. Jag intalar mig själv att jag orkar, jag orkar lite till. Lite tyngre. Djupa andetag och så ett enormt stön när jag pressar uppåt. Skivstången pressar på mina axlar och skulle vilken sekund som helst kunna få mig att falla ihop. Men jag pressar. Alltid lite mer. Lite tyngre. För jag kan. Nästa gång kan vara sista gången.

Jag vill inte missa en sekund. Knappt en tiondels sekund. Och jag vill inte lämna det här. Helst av allt vill jag vara den som får njuta av den här gåvan tills jag är så gammal att jag inget har kvar att drömma om eller uppleva. Men efter alla gånger som livet har pekat finger åt mig så vet jag att verkligheten inte är så snäll. Jag vet att sekunden som snart passerar kanske är min sista. När blicken i spegeln möter mig och min tanke snuddar vid livets svarta sida så ångar tacksamheten ur mig. Idag fick jag chansen och möjligheten till livet. Jag hoppas att jag får den även imorgon.