I min Spotifylista dök ”She will be loved” med Maroon 5 upp. Jag kom knappt ihåg att jag hade en låtlista där den fanns med men låten kom och jag mindes plötsligt så mycket. Sådana där nostalgikickar kan komma ibland, en speciell låt, en speciell bok, en doft. Minnena är många men samtidigt så få. Jag brukar ibland försöka påminna mig själv att tänka på vad som har hänt senaste veckorna och njuta av det som har hänt. I kalendern är det ofta fulltecknat från morgon till kväll men när jag ger mig sådana där påminnelser så minns jag knappt hälften. En hel del passerar bara, tas för givet och läggs på hög – ”det var ju inte så märkvärdigt”. Men så när jag kommer och tänka på sådant här så inser jag: kanske är det just de där små sakerna som bara passerar, tas för givet och läggs på hög som är de mest speciella – de mest minnesvärda.
Jag läste en gammal dagbok för inte så längesedan, det var också en sådan där dag då jag drabbades av en nostalgikick. Och efter att ha läst igenom hela så märkte jag hur mycket som har förändrats, det runt omkring mig och jag själv. Då, förr, glömde jag njuta av livet, tog mina nära älskad alldeles för mycket för givet och trodde att livet var ett paradis som för alltid skulle förbli så. Idag, nästan nio år senare vet jag att det runt omkring mig och jag själv kom att bli något helt annat med tiden. Jag började njuta av livet, slutade ta mina nära älskade för givet och insåg att livet kan göra fruktansvärt ont. Då, förr, svävade jag runt och famlade runt i mörkret. I mina dagboksanteckningar blandar jag glädje med sorg högt och lågt och älskar livet självt. Det har inte förändrats.
20 år fyllda och det känns ibland som om jag är dubbelt så gammal, kanske ännu äldre. Jag vet inte varför men ibland känns det som om allt jag vill inte kommer hinnas med men när jag blickar bakåt så kan jag inte förstå att jag har hunnit allt som jag har hunnit. Hur fick jag tiden att räcka till? Men det får mig också att fundera på vem jag har blivit. Hade jag egenskaper då som jag nu har tappat. Var jag mer fri förr? Var livet bättre när jag tog saker för givet? Det sägs att vad vi har med oss i våra ryggsäckar formar oss, men hur har mina erfarenheter format mig? Exakt? Det är svårt att vara objektiv och se in på sig själv utifrån sin bubbla. Vem var jag förr som jag inte är längre? Ibland känns det som om den mer villkorslösa jag var friare.
Idag tänker jag djupare, ännu djupare än förr. Försöker finna samband mellan liv och död och ha det som drivkraft att aldrig sluta älska livet och de dagar jag ges här på vår planet. Men gör det mig till en blekare person än den jag en gång var? Då, förr, när jag tog livet för givet. Eller gör det mig till en mer livsmedveten person som tar chanser och möjligheter tillvara? Ibland känns det som om jag levde ett rikare liv förr, det för att jag såg oändligheten och trodde att livet skulle bli bättre för varje år som gick. Men samtidigt så vet vi ju alla att det inte är så, att livet inte ter sig på det sättet, vi är bara lite naiva i livets stora spel för att slippa tackla det hårda och krassa, kalla och mörka. Eller är det verkligen så?
Saker och ting förändras. Jag har förändras. Och jag skyller på livet, på min ryggsäck och på minnena. På den jag var förr. Jag vet inte vad som var bäst, den fria och villkorslösa Matilda eller den djupa och livsmedvetna Matilda. Jag kan inte avgöra, kan inte hitta antingen eller. Men jag kommer på mig själv om att känna ett litet sting i hjärtat, vissa delar av det som var då vill jag ha tillbaka. Det fria som var uppblandat med villkorslöshet vill jag ha tillbaka. Hoppa över det djupaste och inte känna mig så gammal. Samtidigt älskar jag livet nu mer än någonsin och njuter av mina drivkrafter som jag har fått under åren som gått. Jag undrar bara, när blev jag annorlunda? Finns det något exakt datum? Och nu, i den här stunden då jag återigen lyssnar på ”She will be loved” med Maroon 5 så spelar det ingen roll vad någon säger om att man ska leva i nuet och inte tänka på dåtid och framtid. Just nu i den här stunden är det helt ointressant och oviktigt. För jag inser att jag blev annorlunda, tappade en del av mig under tiden som jag strävade framåt. Jag undrar bara hur betydande den delen egentligen var.
Å andra sidan så inser jag här och nu, precis på minuten, att sådana här tankar kanske är som mest närvarande när man inte vill något hellre än att livet ska förändras stort och brett. För jag känner att drömmar från förr sparkar ut mina drömmar från nu med en lätt klackspark. Mitt jag från förr var ett jag och en Matilda som jag delvis ha tillbaka. I varje fall nu, kanske är det för att få fly den här situationen för en stund? Bli barn på nytt och krypa upp i mammas famn, den var ju så trygg och nu står jag här i ovissheten utan kontroll eller fattning. Men vad andra tycker och tänker spelar fortfarande ingen roll när det kommer till mina känslor. Därför vågade jag sätta ord på vad en enkelt låt på 4 minuter fick mig att tänka och känna, när blev jag annorlunda?