Du är en idiot. En stor jävla idiot. Kan inte förstå
varför du inte tar i. Varför du bara gnäller. Du
säger att du inte orkar, att du är trött eller inte
har lust. Själv skulle jag kunna ge allt jag äger
och har för att få göra det. Om ens bara för en
kort stund. Du har chansen men du tar den ändå
inte. Idiot fan. Om du bara slösar din tid så kunde
vi väl ha bytt plats istället? Men det går inte nu.
Så ta i, kämpa och ge inte upp. Använd det du har
och njut så länge du kan. Din idiot fan, spring,
spring som bara fan. Åt mig också.

Hans blick var tom. Eller inte tom men utan glöd. Tittade jag på honom och granskade honom lätt så var livsgnistan borta. Det var som om någon hade blåst ut ett ljus. Bara sådär, på en sekund eller två. Men när jag tittade på honom lite för länge så log han. Det märktes hur gärna han ville att ingen skulle vara orolig eller fundera över hur han egentligen mådde. Hur han försökte trygga omgivningen genom att le. Men när jag granskade honom så såg jag att det inte var hans leende. Det var ett leende av ansträngning för att slippa frågor. I de mörkaste stunderna kom svordomarna och suckarna. Men det var stunderna då ingen fanns i hans närhet, det var då han tog sig tiden att tycka att allt hade blivit till ett helvete efter den där kvällen. Det var då tomheten om någon gång verkligen lös igenom, hur livet hade blåsts ut.

Jag påmindes om att inte ta något för givet och att njuta av det jag hade. Två så självklara saker men som jag så lätt glömde bort. Jag tog min kropp för givet och i min värld var den ett redskap för att pressa mig till nya nivåer och krossa gränser och barriärer för att bli bättre och bäst. Det var en enkel matematik där det handlade om att min kropp skulle vara stark och uthållig, nu och för alltid. Att det kunde förändras på en sekund eller två hade jag förträngt. Till mitt försvar sa jag att det var pga. min överlevnadsinstinkt. Men i det tysta så påmindes jag. Sakta och smått motvilligt förde jag ut min vetskap i ljuset. Livet är här och nu. Min livslåga lyser nu. Vad som sker imorgon vet ingen, inte jag heller. Så jag påmindes att inte ta något för givet och att pressa mig ännu lite till. Bara för att jag kan.

Den tomma blicken är borta, likaså det konstlade leendet som var till för att rädda omgivningen. Den tomma blicken har ersatts med den sprakande och lysande. Det är inte den samma men när jag granskar honom nu så kan jag se den starka och säkra blicken. Om än lite tom i ena hörnet till höger, som en påminnelse över vad som hände den där dagen. Det konstlade leendet är ett minne blott som ingen knappt minns. Idag är det ersatt med värme och hjärtlighet, ett bländande leende som lyser livsglädje. Hans skratt bubblar ur honom precis som förr och tankarna på vad som hände den där dagen är få, han vet att allt han har är det som är här och nu och att det då är lika bra att passa på. Nu. Men det händer att han får allvaret i blicken och säger: ”Du som kan springa, spring som bara fan. Spring åt mig med.” Och jag njuter av mina ben och min kropp, pressar till nivåer ingen trodde var möjliga och krossar likt aldrig förr. För att jag kan. Vi som kan vi ska, för att dem som inte kan skulle kunna göra vad som helst för att för en sekund få göra det. Så, nästa gång du kan, spring som bara fan.