lyssna inåt.
det var just det.
att tillåta sig att känna längst in i hjärtat.

En påminnelse om att njuta så länge jag kan.
Någon öste känslor över mig.
Det känns som om jag nästan drunknade ikväll på träningen. Inte av utmattning eller svett. Men av känslor. Jag vet att jag är av den sorten som lyssnar mycket inåt, tillåter hjärtat att tala och är inte rädd för att verkligen känna efter. Men det hände något ikväll. Som om jag plötsligt förstod något jag länge haft som en gnagande tanke. Inte dålig, inte bra. Någonstans där i mellanmjölklandet av lagom. Så ikapp med att jag slet för kung och fosterland med att hålla mig till ett återhämtningspass och ett ömmande baksida lår så förstod jag. Ikväll var det inte läge att hålla igen eller återhämta sig. Ikväll var det läge att lyssna inåt, låta hjärtat tala och gasa. Pressa pulsen och få känna smärta. Inte för att jag inte kan lugna mig och njuta av återhämtningspass. Utan för att jag behövde få mig en omgång smärta. För att känna tacksamheten och bli påmind. Hans ord hade talat så tydligt ”Du kan springa som bara fan, varför gör du inte det?”. Det var allt som fanns inom mig ikväll. Hans korta nästan fräsande mening åt mig. Att jag kan. Jag kan det han inte längre kan men helst och högst av allt vill kunna. Så jag överöstes med känslor. Och mängder av tacksamhet och påminnelser. Jag kan fortfarande.
Det kan nog du också.
Glöm därför inte,
vi kan springa som bara fan, då ska vi också göra det.

70 min pulskrossande spinning

puls:

medel: 89%
max: 94%