närvaron av livet har aldrig
varit starkare. det är när man inser
att det är de små sakerna
som gör en hel som livet har hittat sin grund.

Aldrig hade något varit så självklart som att flytta norr ut.
Varför var det så lätt att flytta? Varför har jag inte haft hemlängtan? Varför känns det som om jag har hittat hem nu när jag är här?
Jag vet faktiskt inte. Jag har inget svar på någon av ovanstående frågor. Men å andra sidan så är det kanske inte just ett givet svar som fick mig att ta beslutet och som fick mig att känna mig så hemma. För visst är det när pusselbitarna faller på plats som helheten blir som bäst? Och då en ”ringar på vattnet”-effekt uppstår.
Men jag tror att ett stort svar är att jag var klar. Jag var klar med att bo hemma och klar med att utvecklas där. Och redo för utveckling och att ta tillvara på nya chanser och möjligheter. Innan jag flyttade var mitt sug efter nytt, inspiration, chanser och möjligheter enorm – jag ville pröva mina vingar! Se om de bar och testa mig framåt. En nära vän har lärt mig att det är när man följer sitt hjärta som de bästa besluten tas och jag följde mitt hjärta rakt igenom. Att lämna något kärt är inte lätt men när man vet att det man lämnar inte betyder är att man aldrig mer kommer se det så är valet lätt, då är det bara att satsa och hoppas på att vingarna bär. Hittills har mina vingar burit mig och fört mig framåt dit jag strävade och dit jag vill.
Men mitt i all lycka och njutning så frågar jag mig hur det kunde bli så bra och så rätt. På första valet. Varför hade jag oddsen med mig och varför var tiden rätt nu? Varför oddsen var med mig nu tror jag beror på att jag hade väntat ut dem och längtat. Längtat och önskat och däremellan även känt på ovisshet och total frustration. Men varför tiden var rätt just nu är mer given och självklar. Jag var klar. Klar med det som varit och allt som fanns var det där med att flytta. Till Umeå. Mitt hjärtas stad.

3 kommentarer 2012.01.31

om jag kände mig hemma förut
så är perfektionen nådd nu.
jag har gjort mitt första träningspass.

Tröskel träning
3x20min

puls zon: 80-90%

puls tröskel 1:
medel: 82%
max:88%

puls tröskel 2:
medel: 85%
max: 88%

puls tröskel 3:
medel: 89%
max: 94%

När bitarna har fallit på plats rullar allt på som smort.
Mitt första träningspass är gjort på IKSU här i Umeå! Och kan ni ana min lycka? Den är obeskrivbar. Jag var hög på endorfiner och glädje när jag klev ut från passet och insåg att på IKSU kommer jag kunna få hård, grym och perfekt förutsättningar för att få till grundträningen. Det fanns helt enkelt inget att klaga på. Innan spinpasset började strosade jag runt på anläggningen för att se hur det såg ut och jag var mållös. Anläggningen andas träning, hälsa och möjligheter. Det finns lokaler för allt – spinning, jympa, skivstång, klättring, simning, beach volleyboll och övriga gruppass. Något som inte får glömmas är det ENORMA gymmet som finns. 3 våningar packat med vikter, skivstänger, maskiner och funktionell träning. Vill man komma till träningens paradis så är Umeå och IKSU stället!

Men nu till passet.
Det inleddes med en uppvärmningen och övergick till själva ”passet”. Något som gjorde mig glad var att man knappt märkte den övergången utan det var bara att trampa på. Första låten i ”passet” var slätta med hög kadens och successiv ökning av motstånd. Sedan följde 4st låtar med tunga tunga backar. De första 2 backarna var sittande med tungt motstånd och utmaningen var att hålla en sådan hög kadens som möjligt. Vidare var de 2 sista låtarna i backdelen stående och jag kunde drömma mig bort till Frankrikes alperna och Alpe d’Huez. Efter det kom belöningen, slätta med hög kadens och chans för att andas några extra andetag. Men det varade inte länge innan det var på det igen och 5st sprintar á 10 sekunder. När sista sprinten var gjord var jag död. Död men oändligt glad.

7 kommentarer 2012.01.29

tåg och buss
blev till en inre resa där bitar föll på plats
och jag insåg vad som innebär att följa sitt hjärta

Hem ljuva hem

För 6 timmar sedan landade jag i snöns paradis. Efter många timmar på tåg och buss kom jag tillslut fram till mitt hjärtas stad. Och saken är som sådan, jag känner mig hemma. Jag hittar inte särskilt bra, känner inte särskilt många och har en hel lista med saker som måste ordnas. Men jag känner mig hemma och lugn, trygg och säker. Jag har valt precis rätt. Visst är det långt hem till familj, släkt och vänner men för utveckling krävs förändring och att följa sitt hjärta. På vägen upp tillät jag mig själv att känna efter och fundera på om jag verkligen gjort rätt val, det är ju aldrig för sent att vända om och ändra sig. Men jag ville bara framåt, komma till Umeå och andas den norrländska luften. Och när jag väl kom fram och tog sista steget ner från bussen och satte fötterna på den norrländska marken så förstod jag – hem ljuva hem. För det här är mitt hem, nu och i framtiden. Jag var på jakt efter inspiration och utveckling som individ och idrottare och jag är säker på att jag har hamnat på precis rätt ställe. Jag är hemma.

3 kommentarer 2012.01.26

att bli optimal för prestationer
handlar om att lyssna inåt och att följa
de vägar man själv tror på.
framgång har aldrig nåtts genom att härma.

Magkänsla är en kombination av vad hjärnan och hjärtat vill, och därmed en vägledning om var i livet du ska sträva.
Jag går mot en flytt som kommer ske redan på torsdag. Kanske har ni läsare redan förstått att något har varit på gång och att det under flera veckor, nästan månader, inte har varit helt säkert utan att allting har svävat i en ovisshet. Men nu har jag fått klartecken och biljett är bokad. På torsdag sätter jag mig på tåget som ska ta mig till Umeå, min nya hemstad.
Det kan ju låta lustigt att jag som cyklist väljer att flytta till Umeå då södra delen av Sverige borde passa mig bättre, enligt många, men för mig har Umeå allt jag kan önska. Jag kommer ha perfekta förutsättningar för att plugga och idrotta. Bättre än så kan det inte bli. Jag skulle definitivt kunna bo kvar hemma och plugga samt idrotta men jag vill utvecklas, nå nya nivåer och jag är på jakt efter ny inspiration. Och nya vägar. Därför har den här flytten varit oerhört viktig för mig, just för att få möjligheterna och chanserna på ett helt nytt sätt.
20 år gammal känns det stort att packa ihop mitt flickrum hemma hos familjen för att styra norr ut och känslorna är många och blandade. Det kommer vara en av de största förändringarna i mitt liv och saknaden av mina nära älskade kommer vara stor, att inte kunna träffa dem spontant och så ofta som vanligt kommer kännas konstigt och märkligt. I varje fall till en början. Men samtidigt är jag övertygad om att förändringar är bra och att när möjligheter och chanser ges så är det min plikt att fånga dem om det är vad min magkänsla vill. Och jag vill det här mer än cykelgudarna själva kan förstå. På torsdag landar jag i mitt hjärtas stad redo för att se vad livet har att erbjuda!

7 kommentarer 2012.01.24

det gör nog lite ont,
men när jag vrålar så är det
ett vrål för att jag vill ha mer och fler.

Syreupptag

4×4 minuters intervaller
+ 10 30 sekunders intervaller

puls zon 4x4min intervaller: 90-100%
puls zon 30 sekunders intervaller: 95-100%

pulser 4x4min:

puls intervall 1:

medel: 94%
max: 97%

puls intervall 2:
medel: 96%
max: 97%

puls intervall 3:
medel: 97%
max: 98%

puls intervall 4:
medel: 97%
max: 99%

Slutkörd, överkörd, nerkörd, påkörd.
Det finns inte mycket kvar av mig efter kvällens brutalitets pass. Jag mjukade upp kvällens träning med 60min spinning och 5st 30 sekunders intervaller vilket var en skön och brutal upplevelse. Passet bestod nämligen bara av metalmusik, hårdrock på högsta volym och jag kände mig först rätt vilsen. Men kan nu efteråt konstatera att metalmusik är ju helt okej musik att träna till! Ska helt klart lägga till några sådana låtar i min TC-listor!
Men efter 60min spinning blev det allvarets allvar. Syreupptag och intervaller. Och det blev ett pass signerat brutalitet. Jag lät det ta ett ta innan jag kom upp i puls på första intervallen och därför landade jag rätt skönt på ett medel av 94% (skönt förresten?!). Men efter den intervallen så for djävulen i mig och det blev matar köttning. Tre intervaller på raken mosade jag sönder allt som existerade. Energidepåerna flög iväg och orken ersattes av mängder av jävlar anamma. Jag köttade sönder tills jag inte längre kunde andas och hamnade på 99%. Innan syret kom tillbaka skulle ytterligare 5st 30 sekunders intervaller genomföras. Och så här, några timmar efteråt kan jag inte annat än att längta efter morgondagens tröskel & styrkeintervallpass! YEAH!

4 kommentarer 2012.01.22

du är dina begränsningar,
hur långt du når, hur stark du blir,
det är upp till dig.

Ingenting är omöjligt!

Mitt ”projekt” börjar ta sig och jag har skrivit ihop en bas att stå på. Det står om min grundfilosofi, vad ”projektet” går ut på, frågor till dem för att jag ska lära känna dem bättre, mina förväntningar på dem och lite annat smått och gott. Det känns som en bra start på vad som komma ska och ett måste för att kunna få ihop en sådan bra planering som möjligt för varje enskild deltagare. Basen är dessutom utskickad till deltagarna och jag hoppas att dem tycker att det här ska bli lika kul och intressant som jag tycker! Så nu väntar jag bara på att få tillbaka svaren på frågorna jag skickade ut för att sedan kunna börja samarbetet med varje enskild deltagare.
Om ni vill läsa mer om ”Mot en optimal kropp – fysiskt & psykiskt!” så finns det under fliken Projekt.

Fortsättning följer!

Har ni frågor, funderingar eller tankar om
”Mot en optimal kropp, fysiskt & psykiskt”
så är det bara att lämna en kommentar!
har ni ingen hemsida/blogg, glöm inte att lämna er mailadress

4 kommentarer 2012.01.22

det slipas och slipas,
justeras och jagas perfektion.
det ska bli hårt och det ska bli ett kraftpaket.

Fysträning – 90min

För att se programmet, klicka HÄR!

Jag fortsätter följa fysprogrammet. Har känt en liten dipp under slutet av december (kan översättas till borttappad inspiration) när det gäller fysträningen. Resultaten tar en halv evighet och det är helt enkelt inte superkul att gymma. Jag är ju cyklist! Men fysen ska göras två gånger i veckan och jag har faktiskt varit på gymmet och grottat runt två gånger i veckan. Trots bristen på inspiration. Men appen Nike Training Club har ju som sagt gett mig nytändning. Och efter lite smått dividerande med mig själv så har jag lagt till tre övningar från bålstabilitetsträningen till mitt ordinarie fysprogram. Toe touches, Russian twist och Crazy ivans är körsbären på gräddtårtan nu!

Och den här lördag eftermiddagen har spenderats på gymmet. Grottade ner mig rejält i magövningar och överkropp första halvtimmen och sedan fick benen så för arbetet. Tung skivstång på axlarna och vaderna fick sig doser som aldrig förr. Och känslan är grymt skön! För er som klickar på länken här ovanför för att spana in hur mycket jag tar i de olika övningarna ska veta att jag i en del av övningarna numer tar tyngre. Ett underbart kvitto på att den här, annars så tråkiga, träningen faktiskt ger resultat och stärker mig. Det som förut var borttappad inspiration är nu maximal inspiration och även om jag kanske borde byta program snart så vill jag inte, det här är perfektion!

6 kommentarer 2012.01.21

I min Spotifylista dök ”She will be loved” med Maroon 5 upp. Jag kom knappt ihåg att jag hade en låtlista där den fanns med men låten kom och jag mindes plötsligt så mycket. Sådana där nostalgikickar kan komma ibland, en speciell låt, en speciell bok, en doft. Minnena är många men samtidigt så få. Jag brukar ibland försöka påminna mig själv att tänka på vad som har hänt senaste veckorna och njuta av det som har hänt. I kalendern är det ofta fulltecknat från morgon till kväll men när jag ger mig sådana där påminnelser så minns jag knappt hälften. En hel del passerar bara, tas för givet och läggs på hög – ”det var ju inte så märkvärdigt”. Men så när jag kommer och tänka på sådant här så inser jag: kanske är det just de där små sakerna som bara passerar, tas för givet och läggs på hög som är de mest speciella – de mest minnesvärda.
Jag läste en gammal dagbok för inte så längesedan, det var också en sådan där dag då jag drabbades av en nostalgikick. Och efter att ha läst igenom hela så märkte jag hur mycket som har förändrats, det runt omkring mig och jag själv. Då, förr, glömde jag njuta av livet, tog mina nära älskad alldeles för mycket för givet och trodde att livet var ett paradis som för alltid skulle förbli så. Idag, nästan nio år senare vet jag att det runt omkring mig och jag själv kom att bli något helt annat med tiden. Jag började njuta av livet, slutade ta mina nära älskade för givet och insåg att livet kan göra fruktansvärt ont. Då, förr, svävade jag runt och famlade runt i mörkret. I mina dagboksanteckningar blandar jag glädje med sorg högt och lågt och älskar livet självt. Det har inte förändrats.
20 år fyllda och det känns ibland som om jag är dubbelt så gammal, kanske ännu äldre. Jag vet inte varför men ibland känns det som om allt jag vill inte kommer hinnas med men när jag blickar bakåt så kan jag inte förstå att jag har hunnit allt som jag har hunnit. Hur fick jag tiden att räcka till? Men det får mig också att fundera på vem jag har blivit. Hade jag egenskaper då som jag nu har tappat. Var jag mer fri förr? Var livet bättre när jag tog saker för givet? Det sägs att vad vi har med oss i våra ryggsäckar formar oss, men hur har mina erfarenheter format mig? Exakt? Det är svårt att vara objektiv och se in på sig själv utifrån sin bubbla. Vem var jag förr som jag inte är längre? Ibland känns det som om den mer villkorslösa jag var friare.
Idag tänker jag djupare, ännu djupare än förr. Försöker finna samband mellan liv och död och ha det som drivkraft att aldrig sluta älska livet och de dagar jag ges här på vår planet. Men gör det mig till en blekare person än den jag en gång var? Då, förr, när jag tog livet för givet. Eller gör det mig till en mer livsmedveten person som tar chanser och möjligheter tillvara? Ibland känns det som om jag levde ett rikare liv förr, det för att jag såg oändligheten och trodde att livet skulle bli bättre för varje år som gick. Men samtidigt så vet vi ju alla att det inte är så, att livet inte ter sig på det sättet, vi är bara lite naiva i livets stora spel för att slippa tackla det hårda och krassa, kalla och mörka. Eller är det verkligen så?
Saker och ting förändras. Jag har förändras. Och jag skyller på livet, på min ryggsäck och på minnena. På den jag var förr. Jag vet inte vad som var bäst, den fria och villkorslösa Matilda eller den djupa och livsmedvetna Matilda. Jag kan inte avgöra, kan inte hitta antingen eller. Men jag kommer på mig själv om att känna ett litet sting i hjärtat, vissa delar av det som var då vill jag ha tillbaka. Det fria som var uppblandat med villkorslöshet vill jag ha tillbaka. Hoppa över det djupaste och inte känna mig så gammal. Samtidigt älskar jag livet nu mer än någonsin och njuter av mina drivkrafter som jag har fått under åren som gått. Jag undrar bara, när blev jag annorlunda? Finns det något exakt datum? Och nu, i den här stunden då jag återigen lyssnar på ”She will be loved” med Maroon 5 så spelar det ingen roll vad någon säger om att man ska leva i nuet och inte tänka på dåtid och framtid. Just nu i den här stunden är det helt ointressant och oviktigt. För jag inser att jag blev annorlunda, tappade en del av mig under tiden som jag strävade framåt. Jag undrar bara hur betydande den delen egentligen var.
Å andra sidan så inser jag här och nu, precis på minuten, att sådana här tankar kanske är som mest närvarande när man inte vill något hellre än att livet ska förändras stort och brett. För jag känner att drömmar från förr sparkar ut mina drömmar från nu med en lätt klackspark. Mitt jag från förr var ett jag och en Matilda som jag delvis ha tillbaka. I varje fall nu, kanske är det för att få fly den här situationen för en stund? Bli barn på nytt och krypa upp i mammas famn, den var ju så trygg och nu står jag här i ovissheten utan kontroll eller fattning. Men vad andra tycker och tänker spelar fortfarande ingen roll när det kommer till mina känslor. Därför vågade jag sätta ord på vad en enkelt låt på 4 minuter fick mig att tänka och känna, när blev jag annorlunda?

5 kommentarer 2012.01.20

gläd dig, gläd dig,
ty detta är vad du vill och behöver!

70min spinning ersatte < 3h distans

puls zon:
(55-65%) 70-90%

puls:

medel: 82%
max: 90%

Blodsmaken i munnen, mjölksyran som svider och vrålet som tränger upp ur min strupe.
Men riktigt så var det inte idag. Istället för <3h distans blev det 70min spinning, det blev någonting mittemellan. Men för att ändå få någon liknande verkan så höjde jag pulszonen (Ja, på eget bevåg) och det kändes som ett bra beslut. Känslan under passet var ju givetvis inte den samma som när jag vanligtvis kör <3h distans men känslan efteråt var likadan. Därmed, mitt beslut kan inte ha varit så dåligt i varje fall och huvudsaken är väl det.
Passet var jättebra och ledaren, Mariana, är grym! Det är en fröjd att köra hennes pass. Musiken är väl komponerad och hon varvar ”snabba” låtar med ”tunga” låtar. En bra blandning som ger utrymme för mycket eget. I hennes pass har hon även något som kallas ”fri” låt då det är upp till en själv att välja motstånd och position, det är helt klart min favorit!

Egentligen kanske jag skulle ha hållit mig till mitt perfekta program som jag älskar. Men just idag kändes 70min spinning som det perfekt valet, och återigen, det är ju känslan som är det viktigaste. Och på Friskis är känslan alltid bra, gemenskapen är halva nöjet!

2 kommentarer 2012.01.19

vad är det som gör någon till den bästa
inom sin specifika idrott?
har kroppen några gränser överhuvudtaget?

Alla kan vi lyckas, men finns det dem som har bättre förutsättningar än andra?

Marit Björgen och Petter Northug är fenomenala skidåkare.
Givetvis är Charlotte Kalla och Marcus Hellner även dem otroliga skidåkare. Men Marit Björgen och Petter Northug är speciella. Två väldigt olika människor till personligheten men båda världsledande inom deras idrott och dem kommer från samma norska by. I boken ”Kroppens geni” har Sverker Sörlin skrivit om Marit, Petter och skidåkning på ett fascinerande sätt. Jag har inte läst ut boken än men vill redan nu att den aldrig ska ta slut.
Sverker Sörlin vill dels ta reda på hur fort det går att åka skidor om man åker fortast i världen men han skriver även om det personliga och det så viktiga, känslor. Det jag älskar med boken är att just det att han även skriver om själen och viljan, för kanske är det viktigare än det fysiska? Att när det fysiska, energin, är slut ha det psykiska att sätta in som den extra motorn.
Läs den här boken och inspireras!
har du vad som krävs för att bli den bästa inom en idrott?

6 kommentarer 2012.01.18