mina föräldrar har lärt mig att det är okej att vara rädd, att det inte är farligt eller fel, men ändå förbannar jag mig själv för att jag är rädd nu.

Det borde inte vara skrämmande. Det handlar ju inte om liv eller död. Egentligen är det rätt normalt och ett steg åt rätt håll. Alla ska vi gå igenom det, någon gång. Men det spelar ingen roll hur normalt det är eller hur rätt det är. Det skrämmer mig ändå. Inte för att jag inte kommer klara av det, för det vet jag att jag kommer göra. Utan det handlar om att det jag brukade kalla för framtid har blivit nutid. Och det handlar om att jag i de flesta stunder känner mig alldeles perfekt redo medan jag i andra känner mig vilsen och rädd. Någon sa att det är helt okej, till och med normalt. Men jag förbannar mig själv för att det som borde bringa glädje istället gör mig rädd.

Är det när framtid blir till nutid som verkligheten kommer ikapp?
Ja. Jag är rädd. Jag är orolig och jag tycker att det känns skrämmande. Ibland tänker jag hiskligt mycket, kanske till och med för mycket. Ibland grottar jag ner mig i mina djupa filosofiska tankar så pass mycket att jag undrar om det egentligen är särskilt hälsosamt eller ej. Men jag tillåter mig att grotta ner mig för att jag är en sådan person som behöver det. Jag behöver få känna djup och närvaro av livets byggstenar, även dem som gör ont. Jag behöver få tänka på döden och saknad. I min värld är det inte farligt, istället väldigt mänskligt. För döden är, förutom födelsen, det mest naturliga vi människor kommer gå igenom. Så jag grottar ner mig i livets byggstenar och känner efter. Reflekterar och analyserar. Vågar känna efter vad min magkänsla säger, vad mina åsikter säger och vad mitt hjärta och hjärna säger mig. Varför? För att det är så jag fungerar.

Och nu är en sådan period då jag tänker i mängder. Däremot är det varken döden eller saknad som jag tänker på. Utan istället på hur framtid så fort kan bli till nutid. Hur något man för drygt ett år sedan bara hade som tanke nu plötsligt står som ens verklighet. Hur kan det gå så fort? Och varför kan det som man en gång längtade till plötsligt kännas så skrämmande? Är det för att när det man har längtat till tillslut blir ens verklighet så inser man hur snabbt tiden går? Jag vet inte. Just nu vet jag ingenting. Men jag är rädd och tycker att det som komma ska är skrämmande. För när tiden är kommen har det som en gång var framtid blivit till nutid.

Men jag tror och jag intalar mig själv att det jag känner är
okej, till och med helt normalt, och att jag inte är
ensam om att känna så i en sådan här situation