jag trodde mig veta vad kärlek var.
men när jag lärde känna dig så förstod jag
för första gången på riktigt vad kärlek faktiskt är.

Hej!
Det kan låta som en klyscha, kanske till och med patetiskt. Lite för romantiskt och alldeles för rosa. Men jag visste inte vad kärlek var innan. Eller rättare sagt, jag trodde mig veta vad kärlek var men nu med lite perspektiv så förstår jag att jag hade egentligen ingen aning. Kanske trodde en del av mig innan att det handlade om att offrande och ett måste att möta halvvägs. Nu förstår jag att det handlar om att fortsätta vara den man är. Bara det att man där emellan då och då går från att vara en till att vara två som blir till en. Och att det handlar om att finna styrka hos varandra. Men även att det inte är farligt att falla utan det är helt okej att släpa sig mot marken för den andra står ändå kvar. Det är kärlek. Att ta sig genom stormar, regn och motvind. Men att komma ur det starkare och tryggare. Som individ och som par.

Du gjorde mig starkare redan första gången vi sågs. Fick mig att släppa loss och förstå att det inte är farligt att släppa in någon. Man måste våga för att vinna. Du öppnade mig. Nådde in till platser jag aldrig trodde att någon skulle kunna komma in till. Du tvingade dig inte in, du lurade dig inte in – det var bara givet. Som om det var skrivit i stjärnorna att det var så det skulle bli. Jag kan inte glömma hur löven knastrade under mina skor när jag gick över den gamla bron förbi det vita huset och samtidigt hörde din röst i min telefon. Så vips stod du där. Dina läppar rörde sig i takt med orden jag hörde. Det var där jag förvandlades och på djupet förstod var kärlek är. Nämligen att i samma ögonblick som förälskelsen slår till känna sig precis som vanligt, precis som innan då det var jag och ingen annan.

”We made it through storms, We made it through rain
You’ve broke my fears
Give me wings so I can fly
You’ll always save me
I just need to know I’m here with you
I won’t ever give up of something that’s so strong
We made it all this way”

Gång på gång lovar du mig att allt löser sig. Allting kommer bli bra och du säger att jag ska vara orolig. Du vet att jag ibland gråter av rädsla under nätterna men du finns där. Sjunger mig till sömns med din röst som gör mig så trygg. Motvinden har varit och stormen har yrt. Det påstås att det nu är vår tur att få leva och drömma, planera och ta sikte på framtiden. Att oddsen har förändrats och att dem nu för första gången står på vår sida. Jag tror på dina ord om dagarna men tvivlar ibland om nätterna. Fruktansvärt rädd för att få den där käftsmällen av livet en gång till. Att tvingas möta döden i vitögat eller få känna på smärtan enda in i märgen. Men gång på gång lovar du att du finns kvar, i evigheten. Att du inte ska någonstans. Du gör mig starkare och ger mig vingar.

Din Matilda