så det är nog ungefär så där
det känns att dö.
inte exakt så, men nästan.
när luften har tagit slut
och energin är försvunnen.
då är det inte långt kvar.

Syreupptag
4×4 minuters intervaller

puls zon intervaller: 90-100%

puls intervall 1:
medel: 96%
max: 98%

puls intervall 2:
medel: 96%
max: 97%

puls intervall 3:
medel: 96%
max: 96%

puls intervall 4:
medel: 98%
max: 99%

Att dö eller inte dö, det är frågan.
Det gjorde inte ont. Inte det minsta lilla ont. Inget alls. Men det var ett brinnande helvete av pulserande smärta som slog volter i hela min kropp under sammanlagt 16 minuter. 16 minuter är egentligen ingenting. Inte om man jämför med alla minuter som varje dag består av eller som passerar under en livstid. Men när det är 4x4min intervaller på cykel så är 16 minuter ett brinnande helvete. Jag fick höra att den dag jag ligger på backen, gråtande och kvidande efteråt så har jag gjort rätt. Tagit ut mig maximalt och krossat barriärer. Och efter idag så förstår jag. När tårarna rinner och man kvider av smärta, då fanns det ingen mer energi att ta av.

I fredags skrev jag att intervaller är belöning får väl utförda lugna distanspass och återhämtningspass. Intervaller är belöning. Det låter inte som en vettig meningskombination. Och den är nog allt utom vettig. Eller så är det precis vad den är. Vettig för dårar. Cykeldårar. När första intervallen drog igång idag så slet jag för allt vad mitt liv är värt. Hjärtat fick sig en kickstart, lika så mina muskler. Det fanns ingenting att spara på och allt jag tänkte var ”Kötta, kötta, kötta, kötta”. Så jag köttade. Sedan väntade 4min återhämtning. Och så var det dax för andra intervaller. Då var monologen i mitt huvud utbytt till ”Krossa, krossa, krossa, krossa”. Så jag krossade och kände hur blodet var på väg upp i min strupe. Återhämtning. Dax för tredje intervallen och jag såg i kors. Monologen höll på att försvinna och jag kämpade desperat efter att hitta energi. Pust. Återhämtning. Fjärde och sista intervallen gjorde intågande med pompa och ståt. Jag såg rött och monologen var tillbaka, nu löd den ”Att dö eller inte dö”. 4min senare låg jag över styret och kved av smärta, tårarna rann och musklerna skakade av utmattning. Jag dog inte helt men jag gjorde definitivt ett besök hos döden.