ni ska göra en sak klart för er själva,
med vilja kommer man långt men med envishet kommer man längst.

Det handlar inte om att smärtan härdar, utan det handlar om att våga känna glädjen även när det gör som mest ont.

Distans
med kortare ruscher

puls zon: 55-65 (70)%

puls:
medel: 64%
max: 74%

Det var envisheten som härjade runt både med och utan min tillåtelse.
Drygt 3 timmar distans. Onsdag eftermiddag blev till kväll och jag hade gett mig sjutton på att klara av distanspasset med bravur. Trots tidig morgon, trött och seg kropp efter lång föreläsning i skolan. Jag skulle klara det och min motivation var på toppnivå. Jag kunde innan passet nästan känna känslan av hur det skulle kännas efteråt. Och den känslan bar mig genom timmarna. När pulsen slog volter av ansträngning under ruscherna så tog känslan och styrkan över. Med motivation når man dit man vill, om det så är enda till stjärnorna.

Jag hade tänkt att jag skulle börja lugnt första halvtimmen i varje fall. Men det gjorde jag inte. Jag höjde pulsen rätt fort och gjorde allt för att stanna kvar där så länge det bara gick. Och det gick ungefär tills jag var hälften in i passet, då tog det sunda förnuftet över och jag släppte efter lite, inte mycket och jag hamnade inte under 55%, men jag tillät mig själv att andas några extra andetag och sänka kadensen. Sagt och gjort, en stund senare var allt som innan. Höjdpunkten under gårdagens distans var helt klart ruscherna, lite som spurter och mycket som att flyga fram.