det gjorde säkert ont. mjölksyran yrde säker runt i kroppen.
men det märktes inte. jag märkte det inte.
istället slet jag på och njöt av varje intervall som passerade.

Syreupptag
4×4 minuters intervaller

puls zon intervaller: 90-100%

puls intervall 1:
medel: 97%
max: 98%

puls intervall 2:
medel: 97%
max: 97%

puls intervall 3:
medel: 90%
max: 92%

puls intervall 4:
medel: 97%
max: 99%

Det var som att dansa fram med smärtan som musik.
Någon som inte är van hade nog tyckte att det var ett smärtans helvete. Kanske till och med helt ogenomförbart. Om inte att skulle nog någon som inte brukar eller någonsin har gjort det dumhuvudförklara oss som frivilligt gör det här. För det handlar om smärta i sitt yttersta form. Det handlar om att vara beredd på smärtan, att vänja kroppen pass efter pass och till slut, förhoppningsvis, någon gång i framtiden vara lite bättre vän med smärtan. För det handlar ju om att lära hjärnan att fokusera på annat och rikta tankarna på det positiva. 4x4min intervaller är smärta, men det är lärdom utöver det vanliga, helt enkelt något som måste upplevas!

Så hur var passet?
Jag är säker på att smärtan for runt i kroppen och att mjölksyran pulserade i kapp med mitt hjärta. Men jag är inte säker för jag vet inte. Hjärnan och mina tankar var någon annanstans. Det var som om kropp och knopp inte satt ihop. Vid intervall 1 var suget enormt. Jag hade så mycket energi i kroppen att jag var rädd för att gå ut för hårt. Och det blev hårt, men glädjen var så mycket större att när intervall 2 kom så log jag. Smärtan fick inte ens komma i närheten av mina tankar och jag krossade, förflyttade och vann. Dock kom ett bakslag. Intervall 3 och jag tappade fokus för en sekund. Pang så satt jag där. Tappade fokus och smärtan kom plötsligt. Snabbt och säkert. Och intervall 3 blev en plåga. Det gjorde ont, något så brutalt. Det var som om någon hade satt eld på kroppen och jag ville vråla rakt ut. Men så var helvetet till slut över och jag drack vatten, pustade och lovade mig själv att klara den fjärde med bravur. Och två sekunder senare kom intervall 4. Och så var smärtan borta. Jag såg en torr landsväg framför mig, kunde känna solens varma strålar och himlen var klarblå. Fåglarna kvittrade och jag dansade fram, flög fram. Och innan jag visste ordet om det så var det över. Där satt jag mellan fyra vita väggar och kände hur stoltheten fyllde min kropp!
En seger över smärtan är obeskrivbar men det får mig att älska intervaller.