om hela världen kunde förstå.
även ni som inte tränar.
då skulle ni träna.
för glädjen och passionen är evig.
likt en förälskelse som aldrig tar slut.

Mina fingrar dansar över tangenterna.
Jag vill så gärna så gärna att hela vida världen ska förstå. Och kanske med lite mod och eviga försök förhoppningsvis leverera en litet uns av känsla och passion. Om mitt livs stora kärlek. Så, att även den som aldrig har testat så få känna samma pirr i magen och samma krampande smärta.
För utan att ha gjort är det svårt att veta och svårt att förstå. I andra ögon handlar det om galenskap och något som klassas som omöjligt. Men i mina ögon är det likt dansen mina fingrar fjäderlätta dansar över tangenterna. För det finns inget paradis som är lika underbart som det som upplevs längs landsvägarna. Oavsett väder. I regn och i motvind, i stekande sol och i medvind. När fartvinden får ens hår att fladdra bak i nacken och solens varma strålar värmer ens ansikte. Eller som när musklerna arbetar på maximal nivå backe upp och backe ner tills mjölksyran får en att lägga sig utmattad och döende i diket. Min önskan är att alla ska förstå, att alla ska få en uns av denna eviga förälskelse mellan en flicka och hennes cykel.

Det är mitt allt. Det dyrbaraste och mest betydelsefulla jag har.
Någon som sägs vara vis och klok sa någon gång att kärlek inte kan köpas för pengar. Den personen har aldrig suttit på en landsvägscykel av högsta kvalité med en sadel så skön att man skulle kunna döda för den. Timme efter timme, mil efter mil. I sol, i regn, i värme, i kyla. Distans, tempo, intervaller, backar. Likt en Gott&Blandat påse signerat av cyklar och cyklister. För även om det till stora delar handlar om krossande träningspass och om att förflytta gränser och krossa barriärer så känns det bara som en liten minimal bråkdel. Det är allt det andra som spelar roll och som man minns när säsongen går mot sitt slut. Det där passet då allt flöt på och det var ett ständigt flow i kroppen. Eller den där mysiga onsdagsturen då det inte handlade om farter och svett utan om vänskap och samtal. Och inte att glömma det där passet när det innan kändessom om man inte orkade röra en fena men så satte man sig på cykeln och det kändes som om man flög. Det är det man minns. Det är det som jag minns.