lite lagom kliché står det att
det inte finns några genvägar för att lyckas
i min kalender. men det är egentligen inte kliché, utan ren sanning.

TC pass – tröskel & styrkeintervall

puls zon tröskel : 80-90%
puls zon styrkeintervaller: 70-90%

puls tröskel:

medel: 87%
max: 90%

puls styrkeintervaller:
medel: 86%
max: 93%

Sakta men säkert så tar det sig. Kärleken till intervaller alltså.
När smärtan stiger mig över huvudet brukar jag tänka på att i jämförelse med smärtan som känns när någon dör så är smärtan av mjölksyra ingenting. Den är inte ens värd att jämföra med. I höstas bestämde jag att intervallerna och jag minsann ska bli vänner den här grundträningen, på något sätt. Och det har gått upp och ner. Ibland har jag förbannat mig själv för vett jag bestämde det och ibland har jag varit mäktigt stolt över mig själv för att jag står ut med de där plågsamma intervallerna. Men nu börjar jag och intervallerna ta oss. Vi går på en väg sakta men säkert mot varandra och någonstans där på mitten kommer vi mötas. Och döden är det som för oss samman. Döden och smärtan som den ger efter att någon man älskar med hela sitt hjärta dör. Den smärtan är total och smärtan från mjölksyran blir då obefintlig. En vän lärde mig en gång: ”Döden har en enda uppgift, att lära oss som blivit kvar att leva som om varje dag vore den sista”. Så jag köttar intervaller till minne av dem jag en gång har förlorat till döden.

Igår på 4x4min intervallerna förvånade jag mig själv genom att verkligen känna den genuina glädjen när jag krossade intervall efter intervall. Däremot fick det mig i morse att fundera på om jag inte hade tagit i för hårt igår för att orka dagens intervaller. Men igår är igår och idag är idag. Mindfulness. Så jag rotade långt in i mig och fann oändlig energi på något sätt. Därifrån gasade jag från första minuten till sista på passet. 4min intervall – 1 min vila. Slet och köttade, hittade mer energi och bestämde mig, idag skulle jag krossa puls zonerna. Så jag gasade och gasade och gasade. När 3min återstod var det mitt psyke mot min kropp. En kamp där det bara fanns en vinnare, psyket. Vrålet forsade ur mig och den sista energin hittades. 3min senare gled jag igenom sista sekunden på en glädjens mållinje.
Tanken på att allt slit tillslut kommer betala tillbaka gör varje smärtdroppe värd sitt slit.