Till er som förgyller mitt liv,
som är de osynliga superhjältarna.

Om ni någon gång skulle hålla ett tacktal till människorna som betytt mest i era liv så skulle ni först givetvis nämna er familj. Dem ställer alltid upp, finns alltid till hands när det är något och dem ger er energi även när det är som mörkast. Det är hos dem ni kan krypa upp i knät när livets motvind slår emot er och när ni undrar vilken väg ni ska gå så står dem bakom er och stöttar, vad ni än väljer. Jag skulle själv givetvis nämna min familj först. Utan dem vore jag ingenting, jag vore obefintlig. Som människa och som individ. Dem är mitt allt, i alla väder.

Men så finns de där människorna som bara finns. Utan att egentligen begära något tillbaka så finns dem. Stöttar i motvind såväl som medvind och som tror på de val man gör i alla lägen oavsett hur knasiga dem är. Och när tårarna forsar för att hjärtat är krossat så är de uppe natten lång för att trösta och lovar att det finns fler killar och en dag så kommer man hitta den rätta även om det just då känns kolsvart. Eller när oron för framtiden sätter in så övertygar dem en om att allt kommer lösa sig. Vänner försvinner inte även om avstånden på kartan växer. Och när energidepåerna är slut och mjölksyran står en högt ovanför huvudet så finns dem där och skriker på en och gör en sällskap på träningspass efter träningspass. Alltid pigga, glada och med ett leende på läpparna. Ger extra energi och bär en framåt, över mållinjen. Och de där människorna räcker det att man får ett leende av, en vink, en fikastund, ett sms, ett mejl eller ett telefonsamtal så är dagen förgylld.

De där människorna skulle jag vilja ge allt och lite till tillbaka till. Helst skulle jag vilja hålla ett tacktal inför hela världen för att låta världens alla människor förstå vilka fantastiska vänner jag har. Helt enkelt planetens bästa och mest underbara. Precis som att jag vore ingenting utan min familj så vore jag ingenting utan mina vänner. För dem står verkligen vid min sida i alla väder. Hur stor stormen än är eller hur klarblå himlen än är.

Till er, och jag hoppas ni vet vilka ni är – ni är ovärderliga.

Tack, tack som fan för att ni finns!