del två på en liten advent följetong…

”Det doftade nystädat och jul när jag klev in genom dörren. Jag kunde höra dova ljud från radion samtidigt som jag omfamnades av hennes varma mjuka kärleksfulla famn. Hon hade ett rutigt förkläde på sig och log sitt trygga leende. Hon frågade om jag inte frös och sa att jag borde ha tjockare byxor på mig och inte gå runt i tunna strumpbyxor. Jag hängde av mig jackan på en galge och ställde mina stövlar ordentligt på skohyllan. Mössan och vantarna som jag hade fått av henne lade jag på pallen. Vi gick in i köket och jag kunde känna den lite fräna lukten av sill. Och i diskhon låg dem. Hon frågade om jag ville hjälpa henne att rensa. Lite läskigt men alldeles för kul att säga nej så hjälpte jag henne. Hon tog fram ett två skärbräden och två knivar. Sedan tog hon två sillar, en till mig och en till henne, och så sa hon hur vi skulle göra. Hennes vana och flinka fingrar rensade sillen kvickt men noggrant. Sedan var det min tur. Hon tittade på samtidigt som jag försökte och berömde mig för varje litet rens jag gjorde. När vi var klara lade hon in dem i kylen i en rostfri bunke med en tallrik över. Sillen fick ju inte smaksätta det andra som fanns i kylen. Snabbt diskade hon av sakerna vi använt och gjorde rent diskbänken.
Och så bad hon mig att ta fram potatis, grädde, Grebbestads anjovis och lök. Jag kunde redan då känna hur det kurrade i min mage. Nu skulle vi göra hennes och min specialitet, Janssons frestelse. hon hackade lök så tårarna rann och jag skalade potatis. Sedan tog vi fram den roligaste maskinen som hon hade. Jag lade i några potatisar och vevade runt, vips var potatisen i perfekta små stänger för Janssons frestelse. Hon stekte löken och jag smorde formen. Och så lade vi ner ingredienserna. Anjovisen såg lite läskig ut men hon mosade den och blandade noggrant ut med grädden och mjölken. När vi hade ställt in Jansson i ugnen så dukade vi. Hårt bröd, smör, hennes fina gröna och blåa tallrikar, kristall glasen, servetter och julmust. I väntan på att Jansson skulle bli klar bjöd hon på dumleklubbor och jag satt hon tittade på henne samtidigt som hon diskade av och fixade. Under tiden spreds den mest ljuvliga doften i köket. Den lite fräna lukten av sillen ersattes av den grädda och dova anjovisdoften från Janssons. Efter några dumleklubbor och bubblande skratt med henne så var Janssons äntligen klar. Vi satte oss ner till bords och jag fick börja. Hon log mot mig och frågade om det smakade som det skulle. Jag nickade och sa att det där måste vara världen bästa Janssons. Hon skrattade samtidigt som hon tog en tugga av hennes hård smörgås. Vi åt och pratade, skrattade och åt. Snön föll utanför fönstret och de små ljusen på borde fladdrade. Smaken av julmust, hårt bröd och hennes Janssons var perfekt. En bättre dan före dopparedagen kunde man inte ha. För ingen rensar sill som min farmor och ingen kan göra Janssons som min farmor.”