likt ett paradis där det bara är jag
och cykeln. där ingen kan störa eller
nå mig. ett ställe för att andas ut.

I med- och motgång. I alla väder. Året runt.
Jag brukar lite skämtsamt säga att jag och cykeln är gifta. Men det är lite så, att vi är ett strävsamt gammal par som aldrig sviker varandra. Vi stöttar varandra i medgång såväl som motgång och det finns inget som kan skilja oss åt. Förutom döden såklart. Det här kan låta konstigt och det kan låta som om jag är lite halvt träningsberoende men för mig handlar det om att cyklingen är en fristad. En chans för mig att andas ut om livet stormar eller om jag vill njuta av glädje ännu lite extra.

När saker och ting inte blir som man vill eller när livet ställs på sin spets kan man välja två olika tillvägagångssätt. Antingen stoppar man huvudet i sanden och gömmer sig eller så tar man en dag, kanske två, då tårarna får forsa och besvikelsen total men  att man sedan tar sig i kragen, facar verkligheten och återigen älskar livet. Jag själv brukar göra den sistnämnda. Men min dag då tårarna forsar och besvikelsen är total brukar jag späda på träningen ordentligt. Det spelar ingen roll om det på schemat och programmet egentligen står vilodag eller återhämtningspass, jag köttar så hårt jag bara kan och så länge jag bara kan tills jag ligger som en platt pannkaka på backen. Det kan ju låta som om jag flyr med benen på ryggen och springer så långtifrån det som har skett som bara går. Men för mig är det en chans att verkligen få känna alla känslor. När jag cyklar eller tränar överhuvudtaget är jag som mest närvarande i nuet och livet. Allt jag tänker på är vad som sker just då, vid just den tidpunkten. Allt annat är inte relevant.

Jag antar och är rätt säker på att en del människor ändå skulle klassa mitt sätt att hantera motgångar som ett slags träningsberoende eller som en flykt. Och det är helt okej, alla får vi tycka och tänka. Men jag tror att det här sättet är tusen gånger bättre än att hinka i sig sprit eller gömma sig under täcket och vägra faca vad som skett. Genom träning så låter jag mina känslor få komma upp, jag känner efter och låter mig själv vara i nuet. En chans att andas ut och få fylla på med ny frisk och fräsch energi. Cyklingen är min räddning i motgång och min glädje i medgång.

Återhämtningspass + bålstabilitet

puls zon: <60 %

puls:

medel: 65%
max: 78%