ibland tappar allt man trodde hade en betydelse sitt värde
när något annat blir ens allt

allting och mer än så.
vad som helst i vilket skede som helst.
tills evigheten om det hade krävts ifall ljuset aldrig hade kommit.

Inte en dag har passerat utan tankarna. Inte en kväll utan saknad. Som om någon kapade utan att laga. Ett år det var allt som behövdes. Varken mer eller mindre. Han på tunnelbanan kan knappt förstå. För han har aldrig varit där. Aldrig sett och aldrig hört. Men om han hade så hade han förstått. Utan tvekan. Orden om att hoppet är det sista som överger människan hade inte låtit så kliché som han nu tycker. I takt med framfarten förbi stationerna så kommer förståelsen. Det där virrvarv från garnet blir till ett fint nystan. Där borta, i främsta vagnen sitter en kvinna som förstår. Minsta lilla antydan och hon förstår direkt. Helheten och utan tvekan. Hon har varit där. Inte just där men nästan. Snarlikt. Hon har gråtit så hon har skakat och hon hade, om hon hade varit troende, legat på golvet i en kyrka och bett på sin bara knän. Om rättvisa, förståelse och hopp. Allt hopp i världen. Nu saknar hon. Hela tiden och hela sekunder för det som inte blev. För att världen aldrig skiftade färger. För att tankarna aldrig tog slut och för att kvällar av saknad aldrig fick sitt slut. För hoppet svek. I mellersta vagnen är allting annorlunda. Där skiftar mörker till ljus. Om än långsamt. Men det sker. Utan rädsla. Där är tankarna passerade och saknaden ett ömmande minne. På hur det en gång kvar och på hur det kunde ha blivit. Om hoppet övergett. Men ikväll somnar hon som sitter till höger vid fönstret med en enda tanke, och den lyder som följer att ljuset finns där. I vinter när snön kommer och nu blir till då och då blir till nu. En chans som blev till. Som fångades.

då nuet blev till odds.
ljuset återfanns och någonstans där borta.
låt klockorna ringa en dag då en chans blev till återigen.