så länge livet ger mig tid finns du
kvar hos mig, och oss.

”Smärtan pulserar genom min kropp. Mjölksyran slår till och jag sluter mina ögon för att finna styrka. Då ser jag ditt leende, hör ditt skratt och känner glädjen i hela kroppen. Solen lyser, himlen är blå och gräset är grönt. Vi springer barfota på gräsmattan. Det kittlar lite lätt under våra fötter. Först fram till slänggungan. Vi når dit fram samtidigt och viker oss dubbla av skratt. Skrattet bubblar och glädjerusen far genom våra kroppar.”

Det finns inga ord. Och inga svar.
Hur hade det varit? Hur hade det blivit? Hur skulle jag ha varit? Men. Hur hade du varit och hur hade du sett ut? Världen skiftar färger och aldrig mer blir det som det en gång var. Livet som man trodde att man visste hur det var visar sig från en helt annan sida. Det forsar fram likt en tsunami och slår omkull alla som står i vägen. Kraften är enorm och ingen orkar stå emot. Kvar blir frågor. Frågor utan svar och orden uteblir. Det finns inget som någonsin kommer kunna ge svar. Allt som existerar är tomma frågor. Men ack så nödvändiga att få fly till när våra änglar lämnar oss. När världen skiftar färger.

Jag skrev en uppsats för några år sedan om döden. Om att använda den som en maktfaktor. Att kunskap är makt. Och döden är kunskap, det om något. Jag lärde mig för några år sedan att livet är här och nu. Jag, och alla andra egentligen, kommer aldrig veta vad som händer imorgon. Så jag tog det till mig, så småningom. Det blev min kunskap och min maktfaktor, gentemot min inställning till livet. Plötsligt blev bagateller bortglömda och det viktiga verkligen viktigt. Kärlek blev värdesatt och närhet fick en starkare betydelse. Och jag, jag fick en annan inställning till livet. Att leva det som om varje dag vore den sista. På ett ungefär. Jag lärde mig att skära kurvor brutalt och kötta järnet på träningarna. Bara för att jag kan. Nu. Och jag lärde mig att finna styrka i döden. Så småningom. Att se döden som min fiende och piska. Känna slagen på ryggen när energin började tryta och ersättas av mjölksyra. Så jag lärde mig, med åren och tiden att se döden som en kunskap. Och kunskap är makt. Och jag har makt över mitt liv. Att göra precis vad jag vill med det, min kropp och sikta mot stjärnorna för att i varje fall nå trädtopparna. För att jag kan.

Men kunskapen ger inte svar på frågorna. Eller rätar inte ut frågetecknen. Eller ersätter inte saknaden. För jag undrar fortfarande hur det hade blivit. Hur det hade varit. Vem jag hade varit. Och främst, hur hade du varit och hur du hade sett ut. De frågorna har lärt mig att det är okej att falla. Tårar är inte farligt och än mindre farligt är det att ibland, någon gång om året, gråta sig till sömns. För när energin börjar tryta och mjölksyran yr runt i min kropp så sluter jag mina ögon, känner din närhet och hör din röst. Då, då är jag i kraftens centrum och når till höjder ingen annan tidigare gjort.