det där med att bita ihop
och bara köra.
ibland är det lite svårare än annars.
men inte igår.

Tempo träning

puls zon: 80-90%

puls:
medel: 87%
max: 89%

Och eftersom jag älskar att cykla så fortsatte jag att cykla igår. I tempofart.
Jag gjorde två cykelpass igår. Fast att det bara står ett på schemat. Och fast att jag egentligen borde ha gjort ett styrkepass. Men igår är igår och jag ångrar inte en sekund. Jag var sugen på cykling igår. Dagen inleddes ju med tröskel träning och det sved fint i benen med en del mjölksyra i både kropp och knopp. Men det var ovanligt lätt att bita ihop och faktiskt, jag njöt när det brände till lite extra i benen. Riktigt så mycket brukar jag aldrig njuta av smärta men just igår gjorde jag det. Och när det är så, då finns det väl inget så passande som att några timmar köra ännu ett pass? Ett tempopass med fart och fläkt och snabba ben samt hög kadens.

Andra passet igår gjorde inte ont någonstans. Och så trots morgonen. Utan efter några timmar med slapp, mat och dusch var kroppen visserligen lite trött men peppad till max. Så jag svidade om, nya cykelkläder och ny inställning. Det ledde till ett sprakande flygande hejdundrande tempopass där benen brann av farten och jag kände mig som en kvinnlig version av superman eller kanske en F1 bil. Ibland behövs det att man biter ihop för att utstå smärtan när hjärtat slår frivolter flera gånger om. Men ibland behövs det inte, ibland flyter allt på och det känns som om man dansar fram av farten. Eller som att flyga. Typ så.