styrkan och svagheten.
deras likheter och deras skillnader.
ack så viktiga båda två.
men allra viktigast, våga känna och tillåt känslor.

”För att jag älskar honom. Vill ge honom allt jag har och bära honom när han är svag för han betyder allt för mig. Jag önskar att han inte är rädd för jag finns precis bredvid.”

En kavalkad av känslor.
Ibland tar styrkan över och får oss att blunda för svagheten. På gott och ont. Ibland på ont. Lärda till att se svaghet som något negativt och lärda till att enbart gråta i tystnad när ingen ser. Att det är skam att bryta ihop och att styrka är allt som räknas. Men dem som lärda oss glömde det viktigaste. Att känslor är tecken för styrka. Oavsett om det är tårar i tystnad eller vrål av smärta. Eller leenden av glädje. Att känna är helt okej. Oavsett vad man känner och vad som pågår inuti. Att visa och släppa ut, att be om hjälp eller landa i en famn är modigt. Att sänka sina murar och söka ro och trygghet. Det är vad vi borde ha blivit lärda. Från första dagen då vi blev en del av denna värld. Det vi lärde oss se som svagheter är styrka. Att lyssna inåt och våga visa. Vad det än är. För alla kommer vi det någon gång. Även den som enligt de lärda är starkast viker sig. Bryta ihop innebär chans att resa på sig. Ännu lite starkare. Att känna är helt okej. Oavsett vad man känner. Och tårar, i glädje och i sorg, visar bara en sak, att vi är mänskliga. Att vi har känslor och har vågat känna. Och vågar visa.
Även den starkaste faller.