Vissa kanske tycker att det är galenskaper men för oss alla som sitter på samma cykel så är det något helt annat. Jag tror och är rätt säker på att gränsen mellan galenskap och genialitet är minimal. Kanske nästintill obefintlig. Och jag kanske är galen? Men jag kanske minst lika kanske är ett geni? Hur som haver så är en sak säker. För mig byggs livet av glädje och glädje i mitt liv byggs utav träning. Inte alltid bara för att det är mäktigt att se hur utvecklingskurvan stiger eller hur jag orkar pressa mig hårdare och hårdare för varje pass. Nej, ibland handlar det om något annat. Om något som för er som inte sitter på samma cykel kanske ses som normalt, nämligen vänskap. Cyklingen och träningen har gett mig vänner. Vänner för livet. Sällsynta vänner som jag aldrig hade fått om jag inte hade blivit cyklist eller om jag inte hade börjat träna. Och håll med, det är ju inga galenskaper?

Men istället kanske det är galenskaper att gilla när smärtan far genom kroppen under 4×4 minuter intervaller. Någon kanske skulle kunna dra det så långt och kalla det för att skada sig själv. Men det är inte smärta. Det känns i varje fall inte som smärta, istället känns det som ett energirus av styrka. För varje intervall som går så växer jag, som person och som idrottare. Att jag orkar intervall efter intervall, att jag för varje pass som går känner hur jag blir starkare och starkare ger mig ett stort och brett självförtroende som idrottare. Men även annars. Hur kan smärta göra det kanske någon undrar? Saken är som den, vetskapen om att jag vet att jag kan, orkar, har envishet och är fylld av jävlar anamma till max ger självförtroende. Jag är stark och jag lyckas. Så för mig är inte intervaller, smärta eller mjölksyra galenskaper. För mig är det att utvecklas som människa. På alla plan. Och håll med, det är ju inga galenskaper?