ruset genom kroppen.
jävlar anamma från början till slut.
en enda tanke.
att krossa barriärer.

TC pass – tröskel & styrkeintervall

puls zon tröskel : 80-90%
puls zon styrkeintervaller: 70-90%

puls tröskel:
medel: 85%
max: 88%

puls styrkeintervaller:
medel: 84%
max: 89%

En enda anledning hela vägen igenom.
Känslan efteråt var en blandning av lättnad och närvaro. Kanske låter konstigt men den främsta känslan var inte trötthet. Utan lättnad och närvaro. Som om jag genom träningen och kraften som kom ur mig även följde med miljarder känslor. Där av lättnaden. Och närvaro för att jag återigen kände mig glad i livet. Flummigt, ja. Men i kväll tränade och cyklade jag av en enda anledning.

Jag var på hugget idag. Redo att slita och kötta. Jag ville prestera bra och jag ville göra mig själv rättvisa. Men å andra sidan så fanns det något så mycket större som bar mig. När tröskelträningen var klar och övergick till styrkeintervaller var kroppen säkerligen redan rätt trött. Energi fanns kvar men depåerna var definitivt inte fulla. Men så lyssnade jag inåt, på mitt hjärta och själ. Fann en annan dimension dit mjölksyra, smärta och trötthet inte når plats. Där fann jag styrka och där fylldes energidepåerna på. För jag kan, cykla som bara fan.

Om jag hade velat så hade jag kunna beskriva passet del för del. Hur det fysiskt kändes i kroppen och hur trött jag blev när jag kom hem och fick i mig mat. Det är vad jag skulle kunna beskriva och skriva om. Men i kväll handlade om att krossa barriärer, fysiska så väl som emotionella. Kanske främst de sista. Jag klarade kvällens pass bra. Gjorde mig själv rättvisa och jag höll mig inom pulszonerna, gick varken över eller under. Så jag krossade barriärer och började min resa för att vända mina svagheter som cyklist till mina styrkor. Men i kväll lär jag även känslorna få gå före i kön. Släppa ut dem och med kraften från min kropp släppa ut både det ena och det andra. Jag cyklade för han som är min klippa i kväll. För att i jämförelse med hans så var min smärta under passet lika med noll. Han bar mig fram och när jag för en sekund slöt mina ögon kunde jag höra honom säga, med sin lugna trygga röst: ”Jag hejar ju alltid på dig.”