Hej!
Du förändrade mig. Du fick mig att växa, bli lite bättre och lite starkare. Du fick mig att tänka till över livet, döden och vad som finns däremellan. Jag tror inte att jag någonsin har pratat så ofta eller så mycket med någon som med dig. Och jag har gillat det, varje sekund av våra samtal. Stundvis känns det som om vi har känt varandra i en evighet, eller är det bara så att vi passar varandra likt handen i en handske?

När dagar går och vi inte är varandra nära så längtar jag efter att åter få höra din röst och ditt skratt. Få känna dina läppar och din närhet. För aldrig någonsin kommer jag kunna glömma ditt leende eller din doft. Tänk hur fort det kunde gå, några ord och så vips kysste vi varandra. Ibland är livet häftigt och spännande, hur saker man aldrig kunnat tänka sig skulle kunna ske faktiskt sker.

Jag har en ask närmaste mitt hjärta där jag samlar på minnen av ögonblick. Ögonblicksminnen. Vissa av brutal sorg, andra av förödande smärta, vissa av total lycka och andra av maximerad glädje. Och så finns det en kategori för det obeskrivbara. För det som är alldeles för stort för att kunna ge ett namn. Det som är så komplext att ingen riktigt vet men som samtidigt är vad vi alla människor söker efter. I den kategorin finns ögonblicksminnen skapta tillsammans med dig. Ögonblicksminnen av trygghet och närhet, kärlek och värme. Minnen av känslan av att sväva några centimeter eller två ovanför marken. När jag var liten funderade jag ibland på hur det vore att ligga på ett moln, om de är så där fluffiga och mjuka som bomull som de ser ut att vara. Jag kommer givetvis aldrig kunna prova på det och jag vet numer att jag skulle falla rakt igenom om jag provade. Men du har gett mig stunder av svävande känslor, som att ligga på mitt barndomsmoln.

Man brukar tala om att det finns speciella saker som ofta eller alltid förknippas med speciella stunder. En speciell låt, en speciell doft, en speciell dag. Jag minns allt från vår oktoberdag. Vilken radiokanal som var på, hur ditt tvättmedel doftar och den där söndagen. En söndag i oktober för ett år sedan då solen sken, löven knastrade under skorna när jag gick över bron och för första gången fick se ditt leende i verkligheten. Det var då mitt liv förändrades. Det ögonblicksminnet kommer aldrig gå att radera, du är ett paradigmskifte i mitt liv.

Och nu. Det finns en framtid som är ljus, en tid där drömmar är till för att bli sanna.

Din Matilda