miljoner gånger och miljoner gånger om.
farten och friheten.
suget i magen och vinden i ansiktet.

En sport att älska, en sport att växa inom, En sport att ägna sitt liv åt

Jag har inte ångrat mig en sekund sedan den där septemberdagen 2007.
En lång raksträcka på en dryg kilometer. En låtlista med 20 låtar, sammanlagt 90 minuter lång. En pulsklocka. En cykel. Ett jävlar anamma. Och så jag. Första två intervallerna är roliga och musiken förhöjer upplevelsen. Ruset slår till när hastigheten är uppe på 50km/h. Suget i magen får mig att känna mig livslevande när jag skär den lite skarpa kurvan som går åt höger. Jag kan inte skymta en själ eller bil på långa avstånd. Det är jag och cykeln. Asfalten och himlen. Och tystnaden mellan låtarna, då kan jag höra mina flåsande andetag. Den nionde och tionde intervallen är lik besk mjölk i min kropp. Smärtan har stigit mig över huvudet och det gör ont nu. Jag skriker och vrålar, far fram likt en katapult och försöker finna sista krafterna innan vilan. Och jag finner styrkan. Biter ihop och ökar farten. Framåt, framåt, framåt…

Det går inte en dag.
Knappt en timme hinner passera utan att jag har tänkt på cyklingen någon gång. Kanske är det i samband med att jag ska äta något, gå och lägga mig, träffa en vän eller bara vara. Var jag än är, när det än är så tänker jag någon gång under en timmes tid på cykling. Det handlar inte alltid om mig och mitt cyklande utan kan lika gärna handla om någon annan, cykling i allmänhet eller tävling. Och för mig handlar det inte om att jag inte kan släppa taget om sporten jag älskar, utan för mig handlar det om att cykling är så mycket mer än en hobby eller ett fritidsintresse. Cykling är en livsstil där livet och vardagen går i ett med sporten. Det handlar om passion in i minsta lilla detalj.

När livet går emot och stormen yr finner jag lugnet på cykeln. När hjärtat är krossat eller tårarna rinner ger jag mig ut och iväg. Trampar tills mjölksyran har stigit över huvudet och allt som känns är närvaron mitt i livet. Då lägger det sig sakta ett lugn inom mig. Allting ordnar sig. Även krossade hjärtan och tårar som rinner. Eller när saknad och oro tar över så ger jag mig ut och iväg. Känner farten och suget i magen i en skarp kurva. Och när glädjen yr och lyckan far likt ett rus genom kroppen ger jag mig ut och iväg. Använder ruset för att krossa barriärer och förflytta gränser, på cykeln. I mitt idrottande. Var jag än befinner mig i livet, vad som än pågår så vet jag att cyklingen alltid finns där. Som en vän, som ett stöd, som en egenskapad psykolog. Där kan jag tröstas och där kan jag dela min glädje. Dag efter dag. I evigheten.