Du kan ingenting. Absolut ingenting. Nada. Det är
i varje fall vad du själv dag ut och dag in säger. Det
spelar egentligen ingen roll vad det handlar om.
Du kan inte. Eller så orkar du inte. Dessutom är
det jävligt synd om dig. Just för att du varken kan
eller har ork. Det är så mycket mer synd om dig än
om barnen i Afrika som gör allt dem kan för att
kunna och överhuvudtaget orka. Och det är så
mycket mer synd om dig än om dem alla unga som
dör varje år, som till vilket pris som helst skulle ha
gjort allt i världen för att få ha deras liv i behåll.
Men det är värst om dig din stackare för du kan ta
mig fan ingenting och ingen ork har du heller.

Måndag och en ny kurs på universitetet. Ny litteratur och chans till att lära ännu mer. Men det tänker du inte på, möjligheterna och chanserna. Istället är det så synd om dig. För att du ingen ork har och för att du inte kan något. Du öppnar boken och på måfå börjar läsa. Orden blir till en gröt och efter två rader slår du ihop boken och konstaterar för allt och alla att du inget kan och inget orkar. Så synd det är om dig stackars liten. Eller du vet de där gamla jeansen du inte längre kommer i för att det spänner vid midjan. Du köpte ett gymkort i julas men du har bara använt det två gånger. Du orkar inte och du kan inte träna. Vet inte hur man gör. Istället ligger du hemma på soffan och förbannar mannen där uppe för att du inte blev som alla andra. För att du inte blev smart och plugghäst, för att du inte blev hurtig och vältränad. Alla andra är ju det, var du än tittar. Men inte hade du en sådan tur. Nej, dig är det så fruktansvärt synd om istället.

Vi människor är våra egna hövdingar. Vi kan och vi har förmågan att styra över våra egna liv. I princip hur mycket vi vill. Och framför allt, vi har förmågan att ta varje tillfälle, chans och möjlighet vi får och göra det bästa möjliga av det. Om vi vill. Saken är som sådan att vissa av oss har lättare att lära, andra har en infödd fallenhet för träning, vissa har ett öga för det kreativa och vissa är mer lagda åt det praktiska. Hur vi är, var vi växer upp, vilka bakgrunder vi kommer ifrån och vilka erfarenheter vi har vi våra personliga ryggsäckar spelar roll. Men det som verkligen spelar roll är hur vi väljer att se på saker, situationer, möjligheter, chanser, medgångar och motgångar som vi ställs inför. Vilken attityd vi väljer att ha är det som avgör hur slutprodukten kommer bli. Vi kan välja att ge upp redan efter två rader eller vi kan välja att försöka läsa och göra allt vi kan för att förstå. Vi kan välja att sluta gå till gymmet efter två gånger eller vi kan välja att försöka lära oss hur maskinerna och de fria vikterna fungerar. Valet är vårt eget, ingen annans.

Mannen du möter varje morgon på väg till tunnelbanan ser ut att vara en sådan som glider fram genom livet på en räkmacka. Han är vältränad och ser ut att ha en bra kondition. Tjejen som sitter några skrivbord bort på biblioteket sitter med näsan i boken och glasögon på. Hon ser ut att läsa ivrigt och anteckna vilt av det hon läser. Du tänker på mannen du möter varje morgon och på tjejen med näsan i boken när du ligger här på soffan och tittar upp i det blå. Du frågar dig varför alla glider fram på räkmackor när du hela tiden stöter på motgångar och hinder. Ingen ork har du och inget förstår du. Varje litet försök stöter på motgång det första det gör. Så det är ingen idé för det är så synd om dig. Därför ligger du kvar på soffan och ber till mannen där uppe om att få en förändring. Helst imorgon men gärna redan nu. För du orkar knappt resa dig från soffan.

Vilka vi har kommit att bli och vad vi bär med oss är delvis nycklar för att nå ork och få kunskap. Kanske har mannen på väg mot tunnelbanan en gång i tiden fått redan på att om han inte tränar kommer han dö i förtid av hjärt- kärlsjukdomar. Men han gjorde ett val. Att försöka rädda sitt liv. Tjejen som sitter med näsan i boken kanske lider av dyslexi. Men hon försöker. Spenderar timme efter timme med näsan i boken. Läser meningarna flera gånger om för att få bokstäverna på rätt plats. Hon kämpar och har valt. Hon har valt att försöka. Kanske kommer mannen på väg mot tunnelbanan trots allt dö och kanske kommer tjejen som sitter med näsan i boken trots allt inte klara sin tenta. Men det dem har gemensamt är att dem har i varje fall försökt. Gett allt och lite till för att kanske, och förhoppningsvis, nå deras mål. Ingen kommer någonsin födas med perfekt kondition och vältränade muskler. Ingen kommer någonsin födas med all världens kunskap i sitt minne. Utan det handlar om att försöka. Om att göra ett val och kämpa. Ge allt och lite till och kanske ännu lite till. Och lite till ändå och lite mer än det. Men framför allt, det handlar om att från första början överhuvudtaget försöka.