Syreupptag
4×4 minuters intervaller

puls zon intervaller: 90-100%

puls intervall 1:
medel: 96%
max: 97%

puls intervall 2:
medel: 95%
max: 97%

puls intervall 3:
medel: 93%
max: 94%

puls intervall 4:
medel: 96%
max: 98%

Och jävlar vilket brinnande helvete!
”Viktigt att verkligen vara beredd på att det kommer göra ont”. Jo tack, undrar ni om 4×4 minuter intervaller gör ont? Nej, dem gör inte ont. Inte alls. Dem är ett brinnande helvete av smärta. Det är vad dem är. Jag vet vad smärta är, många gånger om och mer där till. Jag älskar att pressa mig och mina gränser och krossar mer än gärna barriärer. Men 4×4 minuter intervaller är mer än det. Dem är obeskrivbara. Fast, jag rekommenderar er att göra dem. Glädjen timmen efteråt när dem är gjorda är enorm, vilken endorfinkick!

Men tillbaka till intervallerna.
Jag vet att jag för någon månad sedan, eller för några veckor sedan, mycket glatt meddelande er att under den här vintern ska jag och intervallerna bli bästa vänner. Tja, jag måste nog ta tillbaka det. Det kommer nog inte riktigt bli så är jag rädd. Eller nej, jag ber inte om ursäkt för det, jag är glad över det. Man ska HATA intervaller. I varje fall den sista av de fyra. Och jag hatade och svor och ville be dem fara åt helvete. Men jag gjorde dem och det är huvudsaken. Vilken mental seger!
Det började rätt okej. De två första var till och med lite roliga. Max rakt igenom och det kändes i hela kroppen hur alla celler samarbetade och vilken kick det var. Både mentalt och fysiskt. Men när dem var gjorda och den fjärde vilan var över så kom vettet tillbaka likt en blixt på en klarblå himmel. Det återstod ju två stycken! Jag grubblade inte så mycket mer över det och bet ihop. Slet mig igenom den tredje och klarade med nöd och näppe puls zonen. Sedan pustade jag ut. Försökte peppa mig själv och lovade att bara jag klarade den fjärde och sista så skulle jag få dö. För dödslängtan hade jag, typ. Så kom den fjärde intervallen. Plötsligt såg jag rött, jävlar anamma sprutade ur mina öron och ångade på likt ett lokomotiv. Fyra minuter senare dog jag. Och skrek. Tyst, för jag hade ingen ork kvar.
Med vilja kommer man långt, med jävlar anamma kommer man längst.