En liten dans över tangenterna om världen och det där pyttelilla.
För allting som är och det där stora som är alldeles för stort för att ta på. Men samtidigt så stort att vi alla försöker omfamna det för att förstå helheten. En kavalkad av känslor och tid samt rum för att lyssna inåt. Som att lägga ett pussel av gigantiskt. Att stanna upp lite grann och lyssna på tystnaden. Det är inte så farligt. Kanske till och med bra. Det är bra. Som att växa men inuti. Likt ett möte med en man i kaftan. Läs en krönika av Micke Nyqvist här!

Imorgon är det tillbaka i träningskläderna och tillbaka i matvanor och sovvanor. Imorgon är det dax att få ihop livspusslet igen och kombinera det vanliga tonårslivet med plugg på universitetet och träning på högsta nivå. Ett pussel ibland lite svårt att få kontroll på men som egentligen är det bästa jag vet. Och imorgon är 4 veckors vila över. 4 veckor med blandad kompott men främst, jag känner mig lite mer vuxen.
Jag har farit till Göteborg och hälsat på fina Felicia, kom hem därifrån med en ännu större längtan efter att packa ihop mina grejer och fara norr ut. Jag har njutit av plugg på universitetet och börjat förstå att universitetet passar mig alldeles ypperligt. Jag har gått på lite blandade pass på Friskis&Svettis för att kunna njuta av kärleken, gemenskapen och alla underbara vänner som finns det. Jag har hunnit få nya vänner, vänner för livet. Och där till, jag har haft kvällar av tystnad och tid för att lyssna inåt. Varit amatörfilosof och gottat mig i fina ord och böcker. Dessutom, jag har börjat förstå vad kärlek verkligen är, kärlek mellan mig och en man.

Allt som har hänt och allt som inte har hänt är som pusselbitar. Alla gjorda för att passa in i livet. På något sätt i varje fall. 4 veckors pussel och imorgon blir livet som vanligt. Rätt skönt faktiskt. Men en sak som jag tar med mig från dessa 4 veckor är att jag har blivit lite mer vuxen. Och, att kvällar av tystnad och att lyssna inåt är mer välbehövligt än man, läs jag, är villig att erkänna. I varje fall just nu.