”…och han sa att han alltid kommer heja på mig,
att jag alltid kommer vara bäst i hans ögon.
vad som, när som. av någon anledning betydde det allt.
då och nu…”

Sommaren då den här bilden togs var sommaren
precis innan hösten då jag blev en del av hans liv.
Och då han blev en del av mitt. Det var den hösten
vi träffades. Då jag förändrades. Växte lite, blev lite
starkare, lite bättre och lite mer trygg.

Tiden går så rysligt fort just nu och det känns som om jag inte riktigt hänger med i svängarna. Måndag blir till söndag och så vips är en vecka över. Jag försöker ta varje ögonblick tillvara och njuta så mycket det bara går. Jag njuter av motvind och av medvind, av mjölksyra och endorfinkickar, långa föreläsningar och givande workshops. Träning, skola, familj och vänner slåss om min uppmärksamhet under dagarna och någonstans där i mitten står jag. Utan att riktigt veta vad som pågår. Lite som om någon bär mig framåt och att jag slipper gå själv. Det slog mig idag när jag cyklade hem från universitetet att i juni är det två år sedan jag tog studenten. Två år. Det känns som om det var igår jag sprang ut genom de gamla tunga portarna med min vita klänning och studentmössa. Fylld av glädje och förväntan på vad framtiden hade att erbjuda. Nu förstår jag att det jag då såg som framtid är här. Åren har gått, motgång har avlösts av medgång och mitt i allt så har jag börjat hitta mig själv. Vad jag vill. Med mig själv och mitt liv. Sakta börjar jag bli vuxen och faktiskt känna mig som det. I varje fall i vissa stunder. Men en sak som är säker är den att 2011 kommer bli det året då mitt liv kommer gå igenom en stor förändring. En förändring som jag vill gå igenom och som jag längtar till. Ett steg mot att testa mina egna vingar och främst, att bygga en framtid där det är kärlek, trygghet och glädje som är grunden.

3 kommentarer 2011.11.30

crème de la crème
de la super crème

Distans
med kortare ruscher

puls zon: 55-65%

I horisonten där man flyger fram på cykeln i evig oändlig medvind.
Det blåser här hemma. Liknar en mindre orkan ibland. Nästan i varje fall. Solen sken och himlen var nästan klarblå när jag surfade hem på cykeln från universitetet vid 13-tiden. Taggad på ett skönt distanspass med kortare ruscher. Kändes som om det var precis vad som behövdes efter en trög morgon med föreläsning och seminarium där vi diskuterade genus i idrott. Men efter ett tags surfande på cykeln så kom en gigantisk vägg. Det var verkligen en vägg. Pang! och så var den där. En motvindsvägg. Jag vägrade att gå av och gå med cykeln – jag är ju cyklist! Tur nog så försvann väggen, men ersattes istället av en kantvägg. Och jisses amalia, lite lite kraftigare vindpust och jag hade lagt i diket!

Så, dagens distanspass blir inne. I säkert förvar utan risk för att landa i diket och bryta både ben, armar och nacke. Inget jag direkt har tid med! Och inget som känns särskilt lämpligt om jag ska kunna fortsätta med det jag älskar. Så, här kommer jag 4 vita väggar! Nu blir det jag och väggarna i några timmar, det sägs att det tär på psyket, men äh. Mental träning är ju grejor det! NU KÖR VI!

2 kommentarer 2011.11.30

ibland händer det att jag knyter näven
i fickan och biter ihop utan ett ord.
det handlar om en djävulsk jakt på timmar.

Jag ser i kors av trötthet. Gäsp. Pust. God natt!

Inga vilodagar, men två dagar med återhämtningspass och 15min bålstabilitet. Det är så mitt schema ser ut. Med lite hårdare ord, det handlar om att pressa träningspass på löpande band och älska varje liten sekund av det. Och vanligtvis, och oftast, ungefär 6 dagar av de 7 som jag tränar så älskar jag vad jag gör. Faktiskt varje liten sekund av det. Men ibland så blir bägaren nästan full och det är nära att det rinner över. Så var det idag. Nära att rinna över. Även fast det var återhämtningspass med låg puls, <60% av HFmax, så kändes det i hela kroppen att vilodagarna är bortplockade. Och saken är så, på ett sätt är det bra, för jag har haft svårt att hålla mig från träning på vilodagarna. Men den andra saken är som så att bägaren ibland blir nästan för full.

Så, hur ska man hantera träningspass på löpande band? Hur ska man lära sig att finna inspiration på alla pass under veckans 7 dagar? Och, är det okej att 1 av 7 dagar känns så där lite små skitig och jobbig? Har ni några bra svar?

Själv så ska jag krypa ner under täcket och sova nu. Klockan ringer 6.30 för att vara pigg och glad för föreläsning i idrott&genus följt av seminarium följt av träning. PEPP!

(inte riktigt den känslan nu, men imorgon så!)

2 kommentarer 2011.11.29

inställning – motivation – vilja
dina tankar avgör hur långt du når

Idrottspsykologi. Motivation. Självförtroende.
Nu har jag börjat plugga idrottspsykologi. Kursen kommer innefatta motivation och självförtroende, men även stress och oro. För mig har idrottspsykologi och främst motivation alltid varit självklart. Men alltid svårt att definiera och sätta ord på. Motivationen har bara funnits där, varför? Ja, ingen aning. Det har bara varit så. En given del av mig och mitt idrottande. Men med åren har motivation blivit mer än bara vilja, det har blivit ett mentalt tänk. Att tänka rätt, att vända motgång till framgång och främst, att se motgångar som sättet att lära sig något. Utan motvind kommer ju aldrig medvinden. Under gårdagens föreläsning i motivation så väcktes ännu fler tankar om vad det är och vad det påverkar. Men en sak som jag gjorde klart för mig själv igår en gång för alla är den, att hur jag tänker avgör hur långt jag kommer nå.

Vilka tankar du tänker och hur du väljer är avgörande.
Jag kan vara en talang och utstå enorma träningsmängder men för att nå dit, till stjärnorna, så krävs något mer. Något utöver det fysiska som kan testas i ett laboratorium. För att nå till stjärnorna krävs ett mentalt tänk utöver det vanliga. Nämligen att träna minst lika mycket mentalt som fysiskt. Att orka pressa sig igenom smärta när mjölksyran yr runt i kroppen handlar inte bara om att klara av det fysiskt, utan minst lika mycket om att klara av det psykiskt. Att lära sig blunda för smärtan och lära hjärnan att hantera smärtsignalerna. Och det finns bara ett sätt att nå dit, genom att träna på det. Och jag tror att jag även kommer utvecklas genom att plugga ämnet idrottspsykologi i vidd och bredd. För att nå till trädtopparna är inte mitt mål, jag ska bli så bäst som jag kan bli. Om jag blir det, det avgör mina tankar. För skillnaden mellan vem som lyckas och vem som inte lyckas är: ”A winner is a loser who was willing to fail and get up, fail and get up, fail and get up, fail and get up and win.”

3 kommentarer 2011.11.29

så länge livet ger mig tid finns du
kvar hos mig, och oss.

”Smärtan pulserar genom min kropp. Mjölksyran slår till och jag sluter mina ögon för att finna styrka. Då ser jag ditt leende, hör ditt skratt och känner glädjen i hela kroppen. Solen lyser, himlen är blå och gräset är grönt. Vi springer barfota på gräsmattan. Det kittlar lite lätt under våra fötter. Först fram till slänggungan. Vi når dit fram samtidigt och viker oss dubbla av skratt. Skrattet bubblar och glädjerusen far genom våra kroppar.”

Det finns inga ord. Och inga svar.
Hur hade det varit? Hur hade det blivit? Hur skulle jag ha varit? Men. Hur hade du varit och hur hade du sett ut? Världen skiftar färger och aldrig mer blir det som det en gång var. Livet som man trodde att man visste hur det var visar sig från en helt annan sida. Det forsar fram likt en tsunami och slår omkull alla som står i vägen. Kraften är enorm och ingen orkar stå emot. Kvar blir frågor. Frågor utan svar och orden uteblir. Det finns inget som någonsin kommer kunna ge svar. Allt som existerar är tomma frågor. Men ack så nödvändiga att få fly till när våra änglar lämnar oss. När världen skiftar färger.

Jag skrev en uppsats för några år sedan om döden. Om att använda den som en maktfaktor. Att kunskap är makt. Och döden är kunskap, det om något. Jag lärde mig för några år sedan att livet är här och nu. Jag, och alla andra egentligen, kommer aldrig veta vad som händer imorgon. Så jag tog det till mig, så småningom. Det blev min kunskap och min maktfaktor, gentemot min inställning till livet. Plötsligt blev bagateller bortglömda och det viktiga verkligen viktigt. Kärlek blev värdesatt och närhet fick en starkare betydelse. Och jag, jag fick en annan inställning till livet. Att leva det som om varje dag vore den sista. På ett ungefär. Jag lärde mig att skära kurvor brutalt och kötta järnet på träningarna. Bara för att jag kan. Nu. Och jag lärde mig att finna styrka i döden. Så småningom. Att se döden som min fiende och piska. Känna slagen på ryggen när energin började tryta och ersättas av mjölksyra. Så jag lärde mig, med åren och tiden att se döden som en kunskap. Och kunskap är makt. Och jag har makt över mitt liv. Att göra precis vad jag vill med det, min kropp och sikta mot stjärnorna för att i varje fall nå trädtopparna. För att jag kan.

Men kunskapen ger inte svar på frågorna. Eller rätar inte ut frågetecknen. Eller ersätter inte saknaden. För jag undrar fortfarande hur det hade blivit. Hur det hade varit. Vem jag hade varit. Och främst, hur hade du varit och hur du hade sett ut. De frågorna har lärt mig att det är okej att falla. Tårar är inte farligt och än mindre farligt är det att ibland, någon gång om året, gråta sig till sömns. För när energin börjar tryta och mjölksyran yr runt i min kropp så sluter jag mina ögon, känner din närhet och hör din röst. Då, då är jag i kraftens centrum och når till höjder ingen annan tidigare gjort.

1 kommentar 2011.11.28

en liten advent följetong…

”Jag satte de små fötterna på det iskalla sovrumsgolvet. Jag hade hört hur det hade prasslat utanför min sovrumsdörr lite tidigare. Det pirrade i min mage och nyfikenheten spred sig i min kropp. Så jag rusade över det kalla sovrumsgolvet och stannade tvärt vid dörren. Tog försiktigt ner handtaget och kikade ut. Det var knäpptyst, och dunkelt. Inte ett ljud och inte ett spår. Jag funderade på hur tomten kunde vara så snabb och så tyst. Men så tog nyfikenheten än en gång över. Där hängde den. Min röda julstrumpa som jag kvällen innan hade hängt upp tillsammans med mamma. Hon hade berättat att om jag hängde den där så kanske tomten skulle hitta dit under natten och lägga ner en liten present. Fylld av glädje hade jag stolt visat upp strumpan för pappa när kvällen kommit och det var dax för mig att sova. Men inte hade jag kunnat sova inte. Istället hade jag legat och vridit mig från en sidan till den andra. Jag ville ju så gärna se tomten på riktigt. Men sedan hade jag till slut somnat.
Jag kände försiktigt på strumpan och jo minsann, det var något där i. Jag stoppade ner min hand och fann ett litet paket. Varsamt öppnade jag det fina paketet efter jag hade läst etiketten skriven av tomten. Det stod: ”God Jul Matilda, Önskar Tomten” med spretig och darrig handstil. I det fina paketet låg hårspännen som glittrade. Glad och stolt gick jag upp och in till mamma och pappa. Visade upp vad jag fått och berättade om att tomten hade varit hos oss i natt. Pappa frågade om jag hade hört tomten och jag svarade att det hade jag nog faktiskt gjort. Och så åt hela familjen frukost. Mamma tände det fjärde och sista ljust medan jag försökte berätta advent versen.
Hela dagen gick jag runt med en pirrade känsla i magen och full av förväntan. När klockan slog tre började det ringa på dörren. Mostrar, fastrar, kusiner, farbröder och morbröder kom. Jag dansade runt med mina långa flätor, siden klänning och blanka lackskor. Och luggen var uppsatt med mina fina glittriga hårspännen som jag fått av tomten. En stund senare var hela släkten hemma hos oss och vi tittade på Kalle Anka och hans vänner. Jag satt i soffan med mina kusiner och tittade lite blygt på en av dem. Hemligt förälskad i min kusin. När julfikat var uppdukat satte han sig bredvid mig och busade. Och jag busade tillbaka. När myrorna började krypa i mig klättrade jag ner under bordet och ryckte mina släktingar i tårna och var och varannan kittlade jag under fötterna. Och så kom jag till min kusin som jag var hemligt kär i. Och jag var ju tvungen att kittla honom. Pang! Han om någon reagerade. Han slog benen i bordet av rädsla och kaffet for. Inte jätteomtyckt men skrattat flödade och han log åt mig.
Julfika blev till julmat och jag mumsade köttbullar och ägghalvor. Drack julmust och kunde inte låta bli att titta på alla fina paket som låg under granen. De vuxna åt så långsamt så jag tog ett nytt varv under bordet. Ryckte dem i tårna och kittlade några. Men jag vågade inte kittla min kusin. Till slut blev några klara och leken kunde börja. Jag skrattade och skrattade, då och då kiknade jag nästan av skratt. Och så plötsligt ropade mamma. Tomten! Det kom någon gående där ute. Och jo minsann det var tomten. Det knackade på dörren och jag öppnade. Lite rädd och väldigt nyfiken. Nu skulle jag ju få se honom. ”Ho ho ho, finns det några snälla barn här?” sa tomten och han tittade på mig och log. Mamma hjälpte tomten in och han fick sitta på gammelmormors stol. Han berättade om hur långt han hade åkt, om alla barn han varit hos och om hur gammal han var. Och så öppnade han säcken. Stoppade ner handen och hittade ett paket. ”God Jul Matilda, Önskar Tomten”, jag smög mig fram lite rädd och fick mitt paket. Och tomten sträckte ut sina armar för en kram. Jag kramade och kände en märklig doft. Hade inte en av mina kusiner luktat likadant? Och hade inte tomten ovanligt lik röst som en av mina kusiner?…”

4 kommentarer 2011.11.27

det där med att bita ihop
och bara köra.
ibland är det lite svårare än annars.
men inte igår.

Tempo träning

puls zon: 80-90%

puls:
medel: 87%
max: 89%

Och eftersom jag älskar att cykla så fortsatte jag att cykla igår. I tempofart.
Jag gjorde två cykelpass igår. Fast att det bara står ett på schemat. Och fast att jag egentligen borde ha gjort ett styrkepass. Men igår är igår och jag ångrar inte en sekund. Jag var sugen på cykling igår. Dagen inleddes ju med tröskel träning och det sved fint i benen med en del mjölksyra i både kropp och knopp. Men det var ovanligt lätt att bita ihop och faktiskt, jag njöt när det brände till lite extra i benen. Riktigt så mycket brukar jag aldrig njuta av smärta men just igår gjorde jag det. Och när det är så, då finns det väl inget så passande som att några timmar köra ännu ett pass? Ett tempopass med fart och fläkt och snabba ben samt hög kadens.

Andra passet igår gjorde inte ont någonstans. Och så trots morgonen. Utan efter några timmar med slapp, mat och dusch var kroppen visserligen lite trött men peppad till max. Så jag svidade om, nya cykelkläder och ny inställning. Det ledde till ett sprakande flygande hejdundrande tempopass där benen brann av farten och jag kände mig som en kvinnlig version av superman eller kanske en F1 bil. Ibland behövs det att man biter ihop för att utstå smärtan när hjärtat slår frivolter flera gånger om. Men ibland behövs det inte, ibland flyter allt på och det känns som om man dansar fram av farten. Eller som att flyga. Typ så.

1 kommentar 2011.11.27

njutning.
en kort och precis beskrivning.
som att dansa fram.
eller,
som att flyga fram.

Tröskel träning

2×20 minuter med 10min mellan varje

puls zon tröskel: 80-90%

puls tröskel 1:
medel: 84%
max: 86%

puls tröskel 2:
medel: 86%
max: 90%

När man älskar något så kan man göra det om och om igen. I all evighet.
Tröskel passet är avklarat och där med är del 1 gjord. Nu väntar bara ett pass till idag och så har jag gjort mitt. Vad enkelt det låter va? Lite träning hit och lite träning dit. Inte så märkvärdigt och absolut inte jobbigt, tvärtom. Pannkakaslätt! Men det kanske inte riktigt var så. Inte riktigt. Tröskel passet kanske faktiskt sved rätt fint i kroppen och gårdagens träning á la hela dagen kanske gjorde sig påmind idag? Eller vad tror ni?

…ja, gårdagens träning á la hela dagen gjorde sig påmind så fort jag vaknade i morse. Träningsvärk. I skulderblad, axlar och övre delen av ryggen. Varför? Ja, svaret finns i gårdagens workshops i skolan. Boxning, handboll, rugby och fysbana. Från 8.15-16. Det sätter sina spår. Att jag även tränade mina egna pass igår gjorde nog också sitt. För jag fick slita i morse. Rätt rejält och rätt mycket. Men äh, det var nog egentligen en baggis för värre kommer det bli. Det väntas ännu ett pass idag och det är bara att gasa på nytt. Det står ”kötta” på schemat så det är bara att köra järnet!

3 kommentarer 2011.11.26

för många låter det nog konstigt.
kanske till och med udda.
för mig är det helt normalt.

Det styrs sakta men säkert mot sängen för en lång natts sömn.
Dagen började med träning. Hela dagen har varit träning. Började kl. 8.15 med workshops i skolan i ämnet idrottspedagogik/didaktik. Så det var träning hela dagen lång. Både med kroppen och knoppen. Otroligt intressant och lärorikt! Men kanske främst och mest, sjukt kul. Ett typ av inlärningssätt som jag önskar att alla kan få testa på, helst såklart i ämnet idrott. Men ja, träning och idrott har det varit hela dagen, enda till kl. 16 då skolan slutade. Pust! Men inte tog det slut där inte. Nej, sedan fortsatte det med träning och ett återhämtningspass. Direkt från skolan och upp och iväg för träning. Jag hann med att få i mig en banan där emellan. Tur att det var ett återhämtningspass idag.

Återhämtningspass + bålstabilitet

puls zon: <60%

puls:
medel: 58%
max: 60%

Och nu sitter jag här. Med en matkoma som sakta börjar lägga sig och med en kropp som är både trött, slut och lycklig. Märklig kombination med oj så underbar. Dock vore det ännu mer underbart om jag när som helst kunde få krypa ner under täcket och blunda i sisådär 8 timmar. Klockan är inte ens 23 och jag är så trött att jag knappt vet var jag ska ta vägen. Visst, det är behaglig trötthet, eller ja. Trötthet skapad av träning (typ behagligt). Och imorgon väntar två nya träningspass. Och jag njuter. Av det här idrottsliga livet som ja, visserligen får mig att bli trött när andra i min ålder går ut på krogen men vad spelar det för roll? Det idrottsliga livet ger mig ju glädje och lycka! Och vad kan slå det? Dessutom är jag rätt glad över att slippa bakiskänslan dagen efter. Nu ska jag krypa till kojs för att sova. Och ladda inför träningen imorgon. När alla andra går ut på krogen går jag till sängs. Och jag gillar det!

6 kommentarer 2011.11.25

Vissa kanske tycker att det är galenskaper men för oss alla som sitter på samma cykel så är det något helt annat. Jag tror och är rätt säker på att gränsen mellan galenskap och genialitet är minimal. Kanske nästintill obefintlig. Och jag kanske är galen? Men jag kanske minst lika kanske är ett geni? Hur som haver så är en sak säker. För mig byggs livet av glädje och glädje i mitt liv byggs utav träning. Inte alltid bara för att det är mäktigt att se hur utvecklingskurvan stiger eller hur jag orkar pressa mig hårdare och hårdare för varje pass. Nej, ibland handlar det om något annat. Om något som för er som inte sitter på samma cykel kanske ses som normalt, nämligen vänskap. Cyklingen och träningen har gett mig vänner. Vänner för livet. Sällsynta vänner som jag aldrig hade fått om jag inte hade blivit cyklist eller om jag inte hade börjat träna. Och håll med, det är ju inga galenskaper?

Men istället kanske det är galenskaper att gilla när smärtan far genom kroppen under 4×4 minuter intervaller. Någon kanske skulle kunna dra det så långt och kalla det för att skada sig själv. Men det är inte smärta. Det känns i varje fall inte som smärta, istället känns det som ett energirus av styrka. För varje intervall som går så växer jag, som person och som idrottare. Att jag orkar intervall efter intervall, att jag för varje pass som går känner hur jag blir starkare och starkare ger mig ett stort och brett självförtroende som idrottare. Men även annars. Hur kan smärta göra det kanske någon undrar? Saken är som den, vetskapen om att jag vet att jag kan, orkar, har envishet och är fylld av jävlar anamma till max ger självförtroende. Jag är stark och jag lyckas. Så för mig är inte intervaller, smärta eller mjölksyra galenskaper. För mig är det att utvecklas som människa. På alla plan. Och håll med, det är ju inga galenskaper?

3 kommentarer 2011.11.24