Jag börjar gå åt och sakta drivas till min bristningspunkt…
Snart har det gått för långt! 4 veckor snart. 4 veckor. Kan ni ana vilken typ av evighet det börjar kännas som? 4 veckor utan stenhård träning, i princip helt utan träning. Ingen racer, inga tunga skivstänger. Verkligen nada. Jag börjar känna mig som en soffpotatis som sakta sväller. Och då menar jag inte sväller i den bemärkelsen att jag går upp i vikt, utan i den bemärkelsen att min bristningspunkt snart är nådd. Och då blir det inte roligt. Antingen kommer jag bli ett monster som fräser likt ett lejon av ilska och frustration eller så kommer jag bli som spiderman och klättra på väggarna. Lite som att välja mellan pest eller kolera, man vill inte ha något av dem.

Dessutom! I’VE GOT NEWS!
Träningsschemat, träningsprogrammen och planeringen är fixad och klar in i minsta detalj. På pricken rätt dag som allt skulle vara klart så har det levererats och jag har kikat över det. Min första tanke var: ”YES! Äntligen!” men min andra tanke, och den lite mer förnuftiga var: ”Oh herrejävlar…” ni fattar nog. Det ser ut som ett mindre helvete och inte alls så som det var tänkt från början. Mycket värre, mycket hårdare, mycket längre och mycket mer. Mycket av allt. Vilodagar och halva vilodagar har nog nästan glömts bort medan många träningstimmar och kvalité verkar vara grunden. Ikväll publicerar jag hur hösten/vintern 2011/2012 kommer bli. Var beredda!