Det blåa hade övergått till turkost. Någon berättade
att det bara var i paradiset som vatten likt det fanns.
I paradiset var alla glada och inget ont kunde komma
i ens väg när man befann sig där. Någon annan hade
sagt att det nog borde kunna jämföras med hur det
ser ut i himlens paradis. Men det var långt innan
paradiset ersattes av ett brinnande inferno av katastrof.
Benämningen paradis infann sig långt innan världen
skiftade färger från sprudlande färgglada till  grå
dimma med endast mörker som kontrast.

Ingen hade kunnat tro på det om någon sagt att det skulle ske. Inte då. Inte där. Fast än forskarna visste om det så hade nog inte ens dem trott på det. Inte i paradiset inte. Där händer inte sådant. Världen var sprakande och sprudlande. Likt när vår blir till sommar och växterna åter fylls på med solljus och bildar sitt gröna klorofyll. När blomrabatterna dansar av glädje för att blomma efter blomma slår ut eller som när barnen tar av sig sina skor och springer barfota i det gröna gräset och de vita måsarna flyger uppe i det blå och gestaltar sig som vacker kontrast mot den så klarblåa himlen. Eller som det turkosblåa vattnet och den beiga sammets lena sanden på stränderna i paradiset där fiskebåtarna är målade i olika pastellfärger. Och där fiskarna ser ut som ren konst. I det paradiset med turkosblått vatten och fiskar som liknar konst hade ingen kunnat tro att färgerna skulle kunna skifta. Inte ens den största pessimisten.

Grått. Svart. Som om någon tagit alla färger, lagt dem på en palett och blandat om. Smutsigt. Oreda. Som om en konstnär hoppat över alla färger och bara sett gråskalor med alldeles för mycket svart. Virvelvindar av mörker och utan ljus. Efteråt skrev någon att det var som att fara runt i en tvättmaskin av oändligt mörker. Det fanns varken rätsida eller avigsida, uppåt eller neråt. Runt runt i ett virrvarv av gråskalor med alldeles för mycket svart. En tavla likt denna hade ingen köpt. Ingen velat se på. Likt en spegel av den största tänkbara katastrofen. Inget mer eller mindre, bara maximalt. Färgerna fortsatte någon att blanda till en smutsig oreda som någon annan fortsatte måla med. Åskådarna stod som förstelnade och förstod varken vad som skedde eller vad som skulle komma att ske. Ingen förstod. För man hade hört att färger inte kunde skifta på det viset. Så brutalt.

Ett efter. Det finns ett sådant hur mycket man än vill tro det motsatta. Trots det så finns det ett efter. Det turkosblåa vattnet kunde skifta färg. Fiskarna som liknade konst kunde försvinna. Båtarna målade i pastellfärger kunde slås sönder och samman tills bara små bitar, knappt märkbara, kvarstod. Det ingen hade kunnat tro. Det ingen hade velat tro blev till en bister verklighet där färger skiftade utan dess like och utan tanke på vad det gjorde mot omgivningen. Paradiset blev till ett brinnande inferno av virvelvindar där ingen kunde få någon rätsida på allt och ingenting. Likt den värsta mardrömmen eller skräckfilmen spelades det upp världen över och handfallna stod man utan ord att få fram. Utan handlingskraft för att kunna agera. Det otänkbara hade blivit till verklighet. Den så vackert målade tavlan av det turkosblåa havet, fiskar likt konst och pastellfärgade båtar hade slagits sönder och samman. Det var dagen då världen skiftade färger.