två veckor senare börjar min kropp
och knopp sakta ge upp. dem vill inget hellre
än att känna pulsen slå så det gör ont och känna hur
musklerna darrar av utmattning. femton dagar återstår…

jag är designad för att idrotta

Abstinensen är maxad. Jag vill kötta, krossa och slå sönder alla barriärer som existerar. Kroppen skriker. Knoppen kräver. Och jag går snart åt, det går inte att hålla emot längre. Trots genomfört fystest igår som i varje fall innebar lite trampande på en ergometercykel, trots ett 135min långt spinningpass i lördags och trots att jag har gått på några yogapass och några cirkelfyspass på Friskis&Svettis så är det långtifrån vad som krävs för att stilla min abstinens. Jag vill träna och jag vill slå ut min kropp totalt. Precis som jag är van vid. Tanken och planen är att jag ska hålla mig i skinnet till 3november. Men saken är nog som sådan att Pär kommer få rätt, jag kommer inte klara det.

Att gå från 100 till 0 är skönt. De första dagarna. För när säsongen går mot sitt slut går jag enbart på reserverna. Varken kroppen eller knoppen vill, allt är redan tömt. Men jag vet att jag måste hålla ut sista dagarna eller veckorna och av någon anledning så håller jag ut. Men när sista passet är gjort skulle jag kunna kasta cykelskor, joggingskor, cykel och skivstänger åt skogen för att gömma mig under täcket och förbli där. Men så går det några dagar, tre eller fyra, och det börjar krypa i kroppen. Till en början är det okej, som en extra kick för längtan till vad som man vet komma ska. Men när man är inne på den fjortonde dagen är det inte längre kul. Längtan har blivit abstinens och saknad har blivit krav.
j . a . g . s . k . a . t . r . ä . n . a