som att flyga med sin egna kropp

Cellerna i kroppen jobbar på deras högsta nivå. Hjärtat gör sitt yttersta för att orka med och lungornas kapacitet går på max. Musklerna i benen exploderar nästan av styrka och inte en sekund vilar någon cell någonstans i kroppen. Dem är samlade likt en armé mitt ute i ett brinnande krig. Där och då ödslas ingen energi. All energi som finns, finns där för en unik uppgift – att få cellerna att jobba så hårt och så intensivt dem bara kan tills målet är nått. Och dem jobbar och står i. Kämpar när smärtan kommer och låter sig in luras när mjölksyran sköljer över dem likt en tsunami av vildaste vågor. Tillsammans bildar dem den mest fantastiska och fenomenala arméstyrka som klarar även den tuffaste backen och skarpaste kurvan. Dem är jag. Cellerna i min kropp får mig att nå farter jag inte trodde kunde existera på en cykel och dem cellerna får mig att känna ett sådant sug i magen när jag skär en tight kurva att jag nästan svimmar av fascination. Där och då och ingen annanstans. När jag är ett med min kropp och känslan av flow övertar all annan negativ smärta. Där och då och ingen annanstans står jag utanför min egna kropp. Inga tankar, inga känslor bara action. Rakt fram och rakt på som om jag vore en konstruerad robot designad för enbart en uppgift.