en höstdag förra året kom kärleken. löven var gula och röda, med lite grönt kvar. solen värmde fortfarande. men kärleken den kom utan förvarning och förberedelser likt en storm rakt in i livet. det var då allt förändrades. från att ha varit färgglatt till att bli oändligt färgglatt.

Har ni känt känslan av att bli komplett tillsammans med någon annan?
De där ögonblicken. En kyss, en smekning på kinden. Vetskapen om att någon har valt dig för att du är du och inget annat. Det villkorslösa och pirrande. Första gången två blickar möts. Nervöst och längtande. Korta stunder, ögonblick skulle dem nog egentligen kallas, som för alltid finns kvar i våra minnen. Guldkorn av lycka och glädje. Av att känna sig komplett och hel på en ny nivå. Oändligt skratt och en trygghet så stor utan ord för att kunna beskriva. Allt som en enda kyss kan göra. Eller en smekning. Hålla hand. Att flätas samman med någon annan. Ett val utan krav eller måsten, bara för att. Därför. Ibland så komplext att inte ens orden räcker till. Utan bara handling kan visa. Första gången. Det är ögonblick som vi aldrig kan glömma.

Han kysste mig. Det var hans hand som smekte min kind. Han valde mig. En höstdag förra året. Det är precis så jag minns det än idag. Hans fasta blick och min smått nervösa och blyga. Jag hade förstått för längesen, redan första gången jag såg honom att det var han. Han var kärlek, min kärlek. Efter att ha hört hans röst första gången så förstod jag att han var rätt. Ingenting saknades jag var fast och jag visste att han var rätt. Vad som, när som. Han var rätt. Jag hade aldrig känt samma känsla tidigare, aldrig samma trygghet eller självklarhet. Det gick fort och rakt fram med framtiden som sikte. Han kysste mig.

Och det är just det där. Att se någon i ögonen och inse att mer rätt än så kan det inte bli. Någon poet hade säkert sagt att det är när tid och rum stannar som man har hittat hem. Utan särskilt mycket eftertanke och fundering, bara agerande. När allt flyter och till och med tystnaden är en självklar del, då är det rätt.

Jag hade innan honom aldrig tänkt på evig kärlek seriöst. Aldrig planerat på det sättet eller tagit framtiden som sikte med drömmar och planer. Innan hade kärlek bara varit kärlek, kanske lite kortvarig. Men när han en kväll med säker röst sa att även tystnaden är vacker mellan oss så blev kärlek seriöst. Då förstod jag hur det skulle kännas och hur det känns när det är rätt. Han förändrade mig, det var så vi blev en del i varandras liv. Genom att han fick mig att på djupet inse vad kärlek faktiskt handlar om. Och, framförallt det, att kärlek faktiskt får vara villkorslöst utan måsten och krav. Att kärlek egentligen till största del handlar om att allt är som vanligt men att man lånar ut en del av sig själv då och då. Gör plats i sig själv, i sitt liv och i sitt hjärta för någon annan men utan att ändra på det som varit där sedan tidigare. En klok vän sa en gång till mig att kärlek, det kommer inte när man har plats i livet, kärlek – det kommer när man minst anar och det är något man får göra plats för. Han valde att kyssa mig. Jag valde honom. Och jag valde att göra plats för kärlek i mitt liv. När ögonblicken oss emellan blir till mindre evighet för varje dag som går. Då väljer jag kärlek. Att välja kärlek.