jag önskar att drömmar var okrossbara. förbjuda för andra att ens tänka tanken att förstöra. jag önskar att alla människor hade en liten ask med lås där de kunde låsa in sina drömmar och hålla dem i säkert förvar. men främst, jag önskar att alla kunde få drömma.

Hade ni storslagna drömmar när ni var små men som ni fick höra skulle bli till en omöjlighet att nå?
Det började med polis. Sedan stridspilot av ren trots. Från det fortsatte jag till golfproffs. Däremellan kom läkare och tog mitt hjärta med storm. Landsvägarna fick mig att drömma om cykling och någonstans samtidigt behöll jag drömmen om läkare. Utifall. Som säkerhet. Som något mer ”okej” att berätta om för andra. Jag vågade aldrig riktigt högt uttala drömmarna som jag visste i andras öron skulle låta som omöjligheter. Ibland hoppade jag till och med över att själv tänka tanken. Jag visste att för stora drömmar var inte bra att ha, det var inte det att det var förbjudet. Det var bara en omöjlighet och inte värt att lägga tid eller energi på. Det fanns aldrig någon som sa till mig att si och så fick jag eller borde jag inte tänka. Men det fanns oskrivna lagar. Vanliga drömmar var okej. Och det var okej att säga att man satsade mot stjärnorna om man inte menade det helhjärtat utan mer sa det på kul. Men allt som jag egentligen minns är att längst in i mig slutade lågan aldrig brinna.

En liten ask. Knappt synbar. Minimal. Men med den säkraste lås kombinationen av alla. Fast sydd inuti mig. Med bommar och portar innan. Ingen någonsin kommer nå in dit in. En liten ask men ack så viktig. Där samlas dem. En efter en. Ibland förändras dem. Ibland får dem en annan karaktär. Men dem försvinner aldrig helt. Ibland går dem ihop och två blir till en. Ibland blir en till två med lite olika karaktärer. Hur de än ter sig i asken så är några saker säkra, de kommer aldrig försvinna och dem är okrossbara.

Det var aldrig någon som en dag plötsligt sa till mig att: ”Hey! Det är okej att drömma! Dröm på!” men jag förstod det med tiden. Sekunderna, minuterna och timmarna lärde mig att det är okej. Rentav bland det bästa man kan göra. Så jag skapade en liten ask i mitt hjärta med lås och bom. Där i stoppade jag små brev med drömmar så fort de kom likt expressbrev på posten. I säkert förvar långt bort från dem som har som hobby att förstöra drömmar.

Alla drömmar går inte i uppfyllelse. Vissa byter form och utseende med tiden medan vissa består. Samtidigt fylls det ständigt på med nya. Det handlar nog inte om att uppfylla alla eller ständigt skapa nya, istället handlar det nog om att göra något. Uppfylla någon av dem, skapa någon ny. Främst kanske det handlar om att överhuvudtaget komma på att det är okej att drömma. Att det inte finns drömmar som är otillåtna eller omöjligheter. Begränsningarna finns i oss själva och det är även vi själva som avgör vilka vi vill ska bli till vår verklighet. Våra drömmar är våra drömmar. Ingen annans. För mig började det med polis, blev till cykling och läkare. Tiden skapar förändringar men vissa saker består, som det att aldrig sluta drömma. Att välja drömmar.