Var går gränsen mellan lathet och välbehövlig vila?
återhämtningspass:
syftet är att trampa ur ev. gamla slaggprodukter och samtidigt få lite flås men på ett behagligt sätt som inte kräver särskilt mycket energiåtgång.
att tänka på: lita på pulsklockan och inte gå över gränsen till vilken pulsprocent som är bestämd att hålla.
Kvällens återhämtningspass:
medelsnitt: 82,9%
max: 84,6%
Energin flödar, adrenalinet slår volter och kroppen skriker efter mer och hårdare träning. Men efter en vecka av intensivt skolarbete och fullproppad av ny information på universitetet så håller huvudet på att sprängas. Sådan där mjukstart man hade första dagarna på gymnasiet existerar inte på universitetet. Redan första dagen var det pang på och föreläsningarna började rulla.
Så även om kroppen skriker av längtan efter mer och hårdare träning så blir det lite knixigt när huvudet säger nej. Helst av allt tror jag faktiskt mitt huvud skulle vilja ställa sig i en dusch och låta iskallt vatten rinna över det bara för att få svalka av sig all ny information som gör så att det nästan kokar där uppe. Och när adrenalin möter trötthet uppstår något väldigt konstigt som knappt går att sätta ord på.
När dokumentären ”Vägen till OS” visades sommaren 2008 minns jag väldigt väl att Johan Wissman diskuterade var gränsen mellan lathet och välbehövlig vila egentligen går. Hur ska man veta vad som är vad? Och när är det okej att banga ett träningspass bara för att huvudet inte orkar men kroppen i själva verket vill kötta tills man svimmar? Kort och gott, var går gränsen och vad är gränsen?
Jag har funderat en del på vila, lathet och återhämtningspass. Nu har jag en vilodag och en halv vilodag. Tre återhämtningspass och latheten, ja den utspelar sig under nätterna då jag sover. Jag tycker fortfarande ibland att det är svårt att skilja på lathet och välbehövlig vila. Och det, trots att jag har varit fysiskt aktiv praktiskt taget hela mitt liv. Ibland när jag sitter på cykeln och känner hur huvudet bara skriker nej så funderar jag en del på om sådana pass borde hoppas över, eller om det helt enkelt bara är lathet. Men samtidigt är det ju så, både kropp och knopp behövs för att nå maximal prestation.
Ikväll blev det ett återhämtningspass. Huvudet är helt enkelt fullsprängt av ny information och nya intryck. Inte konstigt egentligen. Och om jag ska vara snäll mot mig själv så gick det alldeles strålande idag. Jag låg i överkant för vad återhämtningspass egentligen ska vara när det gäller pulsprocent. Men å andra sidan så slappade jag till om det hade varit ett ”vanligt” pass av den normala pulsprocent karaktären.
Jag fortsätter fundera på var gränsen mellan lathet och välbehövlig vila går. Och skulle du komma på ett bra svar baserat på bra argument… berätta gärna!
Kommentarer
2011.09.05 - Elin
Haha, jadu..enligt mig är den nog ganska utdragen på lathetssidan :P
sv. Ja, men du verkar ju ha haft en kanonsommar. Har också haft en väldigt bra (men kanske inte en av de bästa).
Nja, tvivlar på att jag skulle känna mig jättehemma på ett sånt pass. Gillar att kunna ta saker i ”mitt eget tempo”.
2011.09.06 - Helena
Vad glad jag blir att du tar upp ämnet, själv funderar jag också mycket på saken. Vad är egentligen för mycket träning? När tränar man bara för sakens skull och när tränar man för att man verkligen vill och för att man mår bra av det? Vad går gränsen för för mycket träningen för en simpel motionär som jag?
Jag har precis kommit tillbaka från en cykelrunda. Ingen fartlek eller speciellt högt tempo, bara en vanlig bra träningsrunda. Men så har jag ju gårdagens skivstångspass i benen och lite motvind i luften. Att efter en dag med 8 h i skolan, en cykelrunda färsk i benen, och mat i magen är man rätt nöjd, särskilt när man läser din blogg. :)
2011.09.04 - malin
någon tydlig gräns mellan välbehövlig vila och lathet tror jag inte finns. Vi alla är olika och var gränsen går är så individuell. Vila behöver vi alla men olika mycket, vissa behöver mer tid för att återhämta sig och vissa behöver mindra. Vi är olika. Någon gräns finns inte. Att vara lat ibland behöber vi alla vara men i lagom dos. När latheten går överstyr kan jag tänka mig att det blir väldigt jobbigt att ta sig tillbaka. Självkänsla. Att lära könna sin kropp och var gränserna går är inte lätt (och man blir aldrig fullärd) men det är så viktigt, att våga tänja på gränserna och gå utanför den trygga boxen samtidigt som man har full kontroll.