ibland är det huvudet som säger stopp.
ibland är det kroppen som säger stopp.
vem det än är, när det än är, var det än är.
det finns alltid lite till.

alltid.

Och min gräns, det går där jag svimmar av utmattning.

Kroppen börjar skrika efter vila varje morgon när jag vaknar och jag kan verkligen känna hur den sakta börjar säga ifrån mer och mer på skarpen. Jag har hållit mitt idrottande på en hög och bra nivå sedan i november förra året och inte gett efter någon gång praktiskt taget. Sjukdomar har inte kommit i min väg och motivationen samt inspirationen har varit närvarande och stark nästan hela tiden. Och nu är vi här, med drygt en månad kvar till november och jag behöver vila. Både mentalt och fysiskt.
Dels för att jag inte vill skada mig, bli sjuk eller bli övertränad. Men även dels för att jag vill hitta ny inspiration, styrka och kämparglöd. Fylla på med nytt för att gå in i en grundträningsperiod laddad till max. Skulle jag gå in i den perioden utan att ha vilat och utan att ha fått tid för att finna ny inspiration, styrka och kämparglöd skulle jag, med största sannolikhet, falla platt rätt snabbt. Jag vet att min gräns fysiskt går där jag svimmar av utmattning. Och jag vet att min gräns psykiskt går där döden skymtar. Men jag vet även att det här är långsiktigt och inget kortsiktigt. Mitt idrottande är en planering för nutid såväl som framtid.

Lite trött, väldigt sliten och med 7 dagar innan semestern väntar så ska jag ikväll ta mig igenom ett mastodont fyspass. Tur nog har jag valt att gå på ett cirkelfys pass signerat John på Friskis&Svettis för att få all peppning i världen som jag kan tänkas behöva. Och trots trötthet och en sliten kropp är jag taggad för ikväll. Nu ska jag ge min kropp vad den tål! Svimmar jag har jag nåt min gräns. Nu köttar vi.