det händer att jag slår mig till ro och låter tankarna susa. någon skulle nog säga att det vore obehagligt att släppa sina mentala spärrar. någon annan, som mig, skulle nog säga att det är att våga lyssna till sitt inre. att acceptera nuet och inte vara rädd för sig själv och vad man innerst inne känner. vem man än är, vad man än föredrar och hur ens liv än ser ut så tror jag att den där stunden finns hos alla. för någon kanske den uppstår när man sitter på tunnelbanan, för någon annan när man står i duschen, för någon tredje när man tar en promenad och för mig uppstår den där stunden när jag känner hur hjärtat slår som mest. grejen är så att när jag fysiskt sliter och stretar, kämpar och krossar som mest så slår mitt mentala sig till ro. det är då jag kan fundera på det djupa och våga känna längst in.

ikväll krossade jag vikter totalt. kände ingen som helst lust för att sitta på cykeln så jag gick in och tog mig an ett cirkelfyspass på friskis & svettis. så mycket glädje och så mycket kämparglöd. där och då. under sista varvet när jag var slut för längesedan och längtan efter vatten var enorm så susade tankarna iväg. berörde både döden och livet. men mest, minnet av någon som en gång i tiden fanns som en given del av mitt liv. jag grät inte när jag stod där med tio kilos men jag kände ett stick av saknad. lite som, ”fan, varför kan jag inte få dela mina upplevelser med honom?”