lite speciellt. så där alldeles lagom.
mest skratt och leenden. det är nog det
som gör det lite speciellt. att vi klickar liksom.

Jag har haft vilodag idag, en halvt frivillig och en halvt ofrivillig. Frivillig för att jag skulle göra trevligheter nu på kvällen och ofrivillig för att jag har en handled som är helt väck. Handleden har bråkat i flera månader och jag börjar inse att den går nog mot sitt slut. Nätterna blir värre då det värker så jag håller på att gå i taket och jag har bestämt mig för att aldrig ta några smärtstillande tabletter, så jag får vackert vara tyst. Men ja, efter gårdagens brutalitet av både blåst och fysträningen så vill den molande värken inte alls ge sig. Så det blev en halv ofrivillig vilodag.
Den frivilliga delen utgjordes av en fika. Mycket trevligt med hejdundrande mycket skratt. Känns fint att skratta från djupet av maggropen och det känns fint att umgås med människor som är gigantiska energibomber. Det finns människor i min närhet som kan fylla på mig med fantastisk energi genom bara vetskapen av att jag känner just den personen. Den jag fikade med idag är energibomb. Så mycket skratt och så mycket fint. Blir nästan lite tårögd.

Och apropå saker som får mig att må bra, innan fikan så strosade jag runt på stan en liten stund och kikade in på Akademibokhandeln. Där hittade jag den så omtalade ”En dag” av David Nicholls. Blir till att krypa ner under täcket nu och börja läsa, och minnas allt fint från idag.

”what are days for?
days are where we live. they come, they wake us
time and time over.
they are to be happy in: where can we live but days?
ah, solving that question brings the priest and the doctor
in their long coats
running over the fields.”

Philip Larkin, ”Days”