Vinden i håret. Solen i ansiktet. Den klarblåa
himlen och suget i magen. Svischet som låter
om mig efter varje kurva som jag skurit brutalt
och hårt. Mjölksyran som pumpar efter varje
backe som jag besegrar. Tystnaden när jag seglar
fram på slättan. Glädjen som är total och skrattet
som bubblar ur mig som en riktig tonåring.
Livet är där och då och jag känner mig så levande.
Jag vill inget annat än att stanna tiden och bli
odödlig. Men om tiden vill annorlunda…

13 år gammal lärde jag mig att livet inte är någon lek. Hårt och brutalt, som om någon tog ett stryptag runt min hals fick jag svart på vitt. När som, var som, hur som kan livet slås i spillror. Att du kommer ha chansen att styra över det är minimal om inte icke existerande. Det spelar ingen roll om du har gått till kyrkan varje söndag eller om du har borstat tänderna varje kväll, hur duktig du än varit i skolan eller på handbollsplanen så spelar det ingen roll. Vill tiden annorlunda så får den som den vill. För vissa blir den längre, för andra blir den kortare. Vem som blir utplockad har vi ingen som helst chans att påverka. Istället får vi stå vid sidan av maktlösa och paralyserade och bara se på. Som om vi blivit till dockor utan möjlighet till att agera. Och vem som står på tur kommer vi aldrig kunna gissa. Men under tiden som vi står på kö likt sillar som ska bli halstrade så har vi en möjlighet.

Ett vrål. Gigantiskt. Om någon hörde så trodde den nog att någon blev slagen med både fyra och fem käftslag. Från maggropen, upp genom luftstrupen och ur munnen. Kraften som ett vrål kan bära med sig är överraskande starkt. Och jag vrålar. Precis som om jag har fått mota både fyra och fem käftslag. Och jag har känt slagen. Hårt och brutalt. Döden har slagit mig. Både en och tre gånger. Ingen förvarning bara hårt och rakt. Ingen chans att kunna skydda sig utan där har jag stått utan skydd alldeles naken. Så jag vrålar för kung och fosterland när jag sveper slättan med min cykel. Jag låter farten ta över och släpper alla spärrar jag har. Jag låter min kropp krossa mina mentala barriärer och jag vågar stå öga mot öga med döden. Den kommer inte kunna vinna över mig. Inte idag.

If I die young så ska jag ha utnyttjat tiden jag fick. Tvärsäker på att jag vill leva i flera hundra år till om det hade varit möjligt så njuter jag av dagarna jag får. Ingen rädsla, ingen ångest. Bara i lugn och ro. Bara för att jag har fått käftsmällarna som påmint mig både en och tre gånger. Vad jag har imorgon har jag ingen aning om men jag vet vad jag har här och nu. Jag vill inte vara en av alla sillar som står på kö för att bli halstrade. Jag vill vara sillen i vattnet som simmar så fort den bara kan så länge den bara kan. Farten, suget i magen när man lutar ner cykeln och litar på de fysikaliska krafterna – det är livet i sin renhet. Kärlek till nuet och en hyllning till alla dom som inte fick tiden på sin sida. Jag minns smärtan och sorgen, jag känner saknaden. Så jag vill inte bara vänta, jag vill göra. Leva och njuta. Låta blodet rusa i kroppen och känna hur lungorna fylls av friskt syre. Jag vill, jag kan, jag har chansen. Nu.