personligt meddelande till himlen:

Hej!

Är det bra där uppe i det blå? Det händer att jag tittar upp när jag är ute och cyklar. På de vita molnen och på fåglarna. Någon gång har jag vinkat, har du sett mig då? För jag tror bestämt att du sitter på något av de där vita fluffiga molnen och kikar ner på mig då och då. När du har tid och inte spelar kort eller pratar med mormor eller morfar. Jag hoppas att du ger Svea många räkor så hon blir nöjd och glad, precis som en katt ska må.

Det var ett ta sedan jag saknade dig med sting i hjärtat. Det går lite i vågor det där. Men nu har jag fullt upp med skola och träning. Fast jag måste erkänna att skolan är mest rolig. Vi går på föreläsningar där roliga och kloka människor pratar, vi har seminarier där vi försöker bli klokare och så går vi på utflykt ut i skogen och eldar och bygger naturrutor. Jag har kommit på att livet som student på universitetet är riktigt skönt, i varje fall på GIH.
Men ja, just nu saknar jag dig. Var på fotboll i söndags med Sofia och då tänkte jag på dig. Om vi också hade gjort sådana saker om du funnits nu. Hade vi skrikit oss hesa på Bajens matcher och jublat som galningar när dom vunnit? Jag vet inte riktigt men jag tror det. Hoppas, rättare sagt.

Apropå idrott, min träning flyter fint. Snart är säsongen över och jag kan pusta ut. Det har varit hård i år. Men hejdundrande kul. Kan inte alls klaga. Så när säsongen är slut tar jag lite träningsvila innan grundträningen börjar igen. Igår, på väg hem från Friskis frågade jag pappa vad det är som gör att vi frivilligt utsätter oss för den extrema träningen dag efter dag. Vi kom inte fram till något vettigt svar. Det handlar om känslan helt enkelt.

Hoppas solen värmer gott där uppe i det blå och att du sitter på ett riktigt fluffigt vitt moln.
Jag älskar dig.

//Din Matilda