Ibland blir människans törst efter prestige
och makt alltför påtaglig. Ibland leder den
till att andra människor får stå tillbaka, och
i värsta fall leder det till att någon enstaka
människa får sätta livet till. Men var går
gränsen för hur stor makt en utomstående
får ha över en annan människas liv? Och
främst, var finns de som borde sätta ner foten
och säga nej det här är inte acceptabelt? I
jakten på prestige och makt försvann
medmänskligheten och civilkurage.

Han skulle ha opererats i oktober. Det var klart. Efter 1,5 år av totalt helvete skulle det äntligen bli av och det så efterlängtade livet skulle snart bli till verklighet. Nio år efter motorcykelkraschen som gjorde honom förlamad från bröstnivå och ner så förändrades allt brutalt igen. Den så redan sargade kroppen gav tecken på att något var fel. Ständig brutal smärta och spasmer blev till vardagsmat. En operation skulle försöka ge tillbaka livet till honom men något hände. Någonstans gick allting snett trots att allt egentligen var klart och beslutat.

När blev det okej att låta prestige och storhetsvansinne gå före människoliv? När blev det okej att som utomstående ta makten över en annan människas liv? När blev det okej att tvinga en annan människa att missa sitt egna liv? Och främst, när blev det okej att i värsta fall ta livet av en annan människa?

Livet är ett brinnande helvete men trots det så fortsätter han le och njuta av livet i största möjliga mån. Han har aldrig gråtit. Aldrig skrikit ur sig aggressioner eller frustration. Besvikelsen har aldrig synts och när det har varit som värst har han varit den som frågat hur omgivningen mår. Inga klagomål. Inte ett knyst. Snarare tyst som en mus. Även om han vet att dagarna som han kommer fortsätta orka ta sig igenom livet så här är lätt räknade så faller inga tårar och inga besvikna miner syns. Han är den som tröstar när omgivningen faller ihop av rädsla för att han inte kommer orka mer.

Beslut om operation var taget och oron hade börjat släppa. Han hade kunnat börja se ett slut på det brinnande helvetet. Men någonstans mitt emellan kött och blod, liv och framtidshopp så valde människor att sätta prestige och makt i centrum. På bråkdelen av en sekund var beslutet ändrat och operationen var inte längre beslutad. Istället förvandlades hans liv till ett spelbräde där läkare och sjukhus valde att spela ett spel där vinnaren skulle vinna prestige. Allt vad som heter medmänsklighet och civilkurage var för längesedan bortglömt. Nu handlade det enbart om att vinna spelet, något annat var inte relevant. Att det i grund och botten handlade om en människa och hans överlevnad var inte längre väsentligt.

Hur kunde det gå så snett? Hur kunde människor välja att blunda för honom? Hur blev hans liv till ett spelbräde för läkare och sjukhus i jakten på prestige och makt? Hur kunde ett beslut i ena sekunden vara taget och två sekunder senare vara uppbrutet?

I samtid som läkare och sjukhus spelar med hans liv som insats så går dagarna. Dagar blir till veckor och veckor blir till månader. Medicindoserna höjs och kroppen ger upp allt mer för varje dag som går. Alla vet vi att livet inte har någon repris. Det finns ingen chans att leva om och ta igen. Dagar som gått är passerade dagar. När läkare och sjukhus väljer att spela med hans liv som insats så passerar hans liv. Dagar som han aldrig kommer kunna få tillbaka.

Vad var det som gjorde att det blev okej att spela ett spel med just hans liv? Vad var det som gjorde att människor tappade allt vad som heter medmänsklighet och civilkurage? Vad var det som gjorde att människor beslutade om att hans liv inte är lika viktigt som andras?

Det kommer aldrig finns en värld där det kommer vara okej att bestämma över en annan människas liv. Det är något de flesta av oss människor är enade om. Men trots det väljer människor att ta makten över hans liv i jakten på prestige.

Att hans liv är ett helvete dag som natt är sedan länge bortglömt. Läkare och sjukhus väljer att fortsätta spela spel med hans liv som spelbräda samtidigt som han dag för dag sakta men säkert går sönder. Men än så länge hägrar deras törst efter prestige och i värsta tänkbara fall kommer han fall offer för människans brist på det viktigaste vuxna alltid förespråkat, medmänsklighet. Livet har ingen repris.