Det var längesedan jag klättrade sist. Men jag kom ihåg det med glädje och känslor av adrenalin, frihet och kanske främst en känsla av att stå utanför sig själv. Något som måste upplevas för att man ska förstå. Jag tror att en av anledningarna till varför landsvägscyklingen passade mig likt handen i handsken från första gången beror på känslan av frihet och att stå utanför sig själv, känslor jag saknade efter att jag slutade med klättring.
För tänk er själva att klara den där väggen som man gång efter gång har försökt komma uppför men inte lyckats och så vips lyckas man. Den kicken, den är obeskrivbar. Precis likadant är det med cyklingen. Att gång efter gång försöka höja kadens, hastighet, klara brantare och brantare backar på bättre och bättre tider – och så vips lyckas man. Det är exakt likadant. En adrenalinkick utan dess like. Som jag brukar säga, det är livet i sitt esse, stunder då jag känner mig så levande som det bara går.

Och idag åkte några av oss i klassen ut i skogen på äventyr. Bergsklättring i en ravin stod som uppgift
inför kommande seminarium för att själva få uppleva något som sedan kan förknippas med teorin som vi kommer läsa. Och vilken underbar kick det var! Bara att komma upp på klippan och se utsikten var som meditation av bästa kvalité. Att sedan vara där med ett härligt gäng och dessutom få chansen att bergsklättra gjorde det definitivt inte värre. Underbart är ordet och adrenalinkick är summeringen!