tiden läker inte alla sår, vissa förblir eviga.
skillnaden är att vissa dagar har såren en skorpa,
andra dagar är det öppet och blöder lite lätt.
jag kommer aldrig glömma er eller sluta älska er.
evigheten är vår när mitt liv på denna planet är
över. men tills dess kommer jag njuta som aldrig
förr och leva mitt liv maxat.
…som om varje dag vore den sista.

Jag minns. Allt.
Signalerna när telefonen ringde.
Jag minns. Allt.
Tårarna som inte ville sluta rinna.
Jag minns. Allt.
Hur världen rasade samman.
Jag minns. Allt.

Intervaller, backar, tempo, distans, återhämtning. När som, vilket pass det än är så piskar den mig med sin piska. Mitt livs största ovän står bakom mig och vrålar. Som en jobbig gubbe i lådan dyker den upp titt som tätt, speciellt under träningspassen. Men det finns en skillnad, under träningspassen är den inte mitt livs största ovän, då är den min bästa vän som får mig att krossa alla barriärer. Den piskar och vrålar, vrålar och piskar. En ständig påminnelse om att i jämförelse så är varken mjölksyran, bristen på syre eller tröttheten ens i närheten. I jämförelse så borde jag kunna cykla runt jorden både fyrahundra gånger och en miljard. Det finns ingen mjölksyra som kan mäta sig i samma nivå. För i jämförelse till döden är allt annat en bagatell inte ens värd att nämna.

Luftstrupen snörper sig. Det är som om någon tar ett snöre runt och drar åt sakta men säkert. Lungorna jobbar allt mer intensivt och magmusklerna gör sitt bästa för att hjälpa till. Mjölksyran slår volter i min kropp och det känns som om någon har hällt bensin på mig och tänt på. Smärtan är obeskrivbar. Svettens salt svider i ögonen och det finns ingen cell i min kropp som inte gör sitt yttersta för att jag ska orka den sista lilla biten som en kvar. En kilometer eller två, knappt det. En intervall eller två, knappt det. En backe eller två, knappt det. Kroppen samlar sin armé och går ut med full mundering i kriget. Nu sparas det inte på någonting. Det är min kropp mot mitt psyke.

Det är så lätt. Intervallerna känns knappt. Mjölksyran är för längesedan glömd. Det känns som om någon har satt en syrgasmask över mitt ansikte. Så mycket luft kommer in i mina lungor. Kilometerna, intervallerna och backarna som kvarstår är lätta som moln. Bilderna som snurrar i mitt huvud består av blåa himlar, vita fluffiga moln, värmande sol och torra landsvägar. Då och då kommer det en kurva som får det att suga till i min mage. Lyckan bubblar ur mig och när jag påbörjar det sista så skrattar jag av glädje. Det är bara jag och cykeln, vinden är med mig och det känns som att flyga. Om jag skulle kunna flyga så är det nog så här det skulle kännas.

Den fysiska smärtan och den psykiska smärtan som uppstod när döden knackade på kan inte beskrivas. Jag minns allt. Om någon väckte mig mitt i natten så skulle jag kunna beskriva dagarna i detalj. Vad jag åt, vad jag gjorde, vad jag hade på mig. Detaljerna har fastnat, jag tror mig kunna kalla det eviga fragment från helvetet. För jag minns bara detaljerna. Det som andra skulle kalla oviktigt är det som har fastnat. Jag minns målningarna i kyrkan, färgen på mattan och vilket mönster den hade. Jag minns greppet om mammas och pappas händer. Det var krampaktigt. Jag minns känslan av att titta ner i hålet där kistan låg. Jag minns hur luften tog slut när tårarna föll. Hur jag kippade efter andan och hur jag vek mig dubbel av smärta. I jämförelse med det här så är cykelpassen ingenting. Därför maxar jag. Passar på. Nu.