somliga vänskaper dör aldrig ut.
jag vet att den här vänskapen är en av dom.

vad än alla andra tycker så kommer
jag aldrig sluta att hävda att glädjen, den är det viktigaste.
utan den är man lika förlorad som en
bil inte fungerar utan bränsle.

Jag skulle nog ha skavt sadel idag. Metat av några mil och känt fartvinden. Men regnet öste ner och jag gav mig själv tillåtelsen att gå in istället. In för att känna muskelkramp och skratt ända ner i maggropen. Jag hörde en gång en intervju med fenomenala Carolina Klüft. Hon berättade hur viktigt det var för henne att känna glädje när hon idrottade, på träning såväl som på tävling. Men hon sa även att många tycker att det är så kliché att säga att glädje är det viktigaste. Som om det används för att släta över allvaret. Men jag håller med henne och kommer alltid göra, glädjen är det viktigaste.
När jag har nått motgång och känt mig psykiskt utpumpad så har orsaken nästan alltid varit den samma, brist på glädje. För när glädjen inte finns är motivation och inspiration nästan omöjligt att finna. Det är när alla sinnen är öppna som kroppen och knoppen fungerar som bäst och det är då resultaten och de höga prestationerna kommer. Att träna så mycket som jag gör skulle jag aldrig klara av om glädjen inte fanns. Då skulle jag lika gärna kunna sluta imorgon.

På kvällens pass brottades jag och Sofia med vikter, skivstänger och maskiner på gymmet. Vi lyssnade på alldeles för lugn musik, glappade på värre och skrattade så magarna värkte. Jag skulle kunna göra en lång lista på vilka övningar vi gjorde, hur många repetitioner och hur tunga vikter vi använde. Jag skulle kunna skriva summeringar om hur det kändes och granska pulsvärden. Men ikväll skippar jag det och håller mig enbart till glädjen och vänskapen. Att trots att det var ett av alla träningspass som ska genomföras så var det här lite extra villkorslöst och allvaret var som bortblåst. Det var glädje och det kändes, ända in i benmärgen.