Idiot fan. Idiot.
Varför tar du inte i mer? Lyfter lite tyngre.
Cyklar lite snabbare. Eller springer lite längre.
Du som kan du gör det inte. Varken hoppar
eller studsar. Och när du gör det så tänker
du mest på att du gör det i otakt. Om jag hade
varit du så hade jag struntat i det för jag
hade varit så jävla lycklig över att ens kunna
göra det. Över att ens kunna hoppa och studsa.
Över att överhuvudtaget kunna använda mina
ben. Så du, idiot fan, du som kan. Spring som
bara fan åt mig.

Han rör inte en min. Ingen gest. Ingen vikande blick. Inte ens en tår från vänster ögonvrå som trillar nerför kinden. Ingenting. Men han ler ibland. Som om han vet att han måste. Det är så han slipper frågor och ”stackars dig” kommentarer. För om han inte ler så blir det aldrig mer som det en gång var. Fast i och för sig så kommer det nog ändå aldrig bli som det en gång var. Han som kraschade med motorcykeln, han som åkte med huvudet först in i sargen eller han som voltade efter big jump hoppet, oavsett så blir det aldrig som det en gång var. Men det blir helt enkelt lugnast att inte röra en min. Eller. Att inte ställa sig mitt på torget och skrika ur sig ilskan, frustrationen och sorgen. Det är helt enkelt enklast att le ibland.

Jag kan springa som bara fan. Eller cykla så fort så benen nästan brinner. Eller ha så tunga skivstänger på axlarna att ådrorna i pannan nästan sprängs. Jag kan. Du kan nog. Men han kan inte. Inte just dessa saker i varje fall. När mjölksyran och smärtan gör sig extra påmind i min kropp så brukar jag tänka på honom. När energin har runnit ur mig tillsammans med all svett och jag helst av allt skulle vilja åka ner i diket så brukar jag tänka på honom. För jag kan. Jag har det privilegiet att jag kan. Hoppa, studsa, springa, cykla. Eller bara gå. Allt det kan jag utan att ens behöva tänka eller fundera på hur jag ska göra det. Jag kan springa som bara fan.

Ögonen är fyllda av sorg. Tittar man riktigt noga så ser man det. Tomheten och sorgen. En djup suck och sedan: ”Det är mycket som inte går. Mycket man inte kan göra. Men det är även mycket man kan göra.” Och sedan kommer ett leende. Inget sådant där leende av den kalibern som när han känner att han måste le för att på något sätt trösta omvärlden, utan ett sådan där leende av den kalibern att när livet slås i spillror är det möjligt att hitta meningen igen. Ett sådant leende är det.

Det finns alltid ett val. Även när livet är ett helvete och man helst vill stoppa huvud i sanden. Även då finns det ett val. Att stanna i det förflutna eller att välja livet. Glädjen. Och att hitta en ny stig att gå på. Om han kunde så skulle han springa som bara fan. Och det är det som maler inom mig när jag sitter på sadeln och är fylld av mjölksyra. Att jag kan. Jag har ett val, antingen kör jag ner i diket och skriker ur mig min fysiska smärta, eller så fortsätter jag. Spränger mina gränser och hittar nya stigar för att hitta ännu lite kraft. Jag brukar tänka på honom när jag sitter på cykeln eller gör benböj på gymmet. För att orka det där sista lilla. Kanske för att dra upp en riktigt bra sprut, kanske för att slå pers i benböj. När svetten rinner likt ett skyfall nerför mina ögon så tänker jag på honom. På att jag kan men inte han. För om han skulle kunna så skulle han springa som bara fan. Och jag som kan, jag som kan springa som bara fan. Vilken idiot jag är om jag inte gör det.