När andra klagar på att regnet faller från himlen
så är du tyst som en mus. Inte ett knyst kommer
från din mun även fast jag vet att du skulle kunna
ställa dig på ett torg och skrika ur dig frustrationen
och ilskan. När andra klagar på tidiga mornar så
är du innerligt tacksam över att natten i varje fall
gav dig en timmes sömn. Inte ett knyst. Inga tårar.
Ingenting. Sakta bryts du ner men du säger inget,
klagar inget. I väntan på den jävla rättvisan.

Det ordnar sig. Det måste ordna sig. Han upprepar orden. Som om han måste upprepa dem för att hjärnan ska tro på dom. Det ordnar sig. Snart har det gått två år och han fortsätter upprepa orden samtidigt som världen gungar allt mer och stormen blir allt större. Det som förr var okej har nu blivit ett paradis. Han kastas runt likt en liten vante utan kött, blod och känslor. Som om människor tror att det är okej att strunta i honom. Prestigen går före både liv och framtid. Under tiden som människor tar ställning att dom har all rätt i världen att ta makten över någon annans liv så fortsätter han säga att det ordnar sig, det måste det. För han vet att om det inte ordnar sig kommer dagarna vara räknade innan både kropp och själ ger upp. Så han väntar på den jävla rättvisan.

I flera månader har dom väntat på att livet ska ge dom oddsen. Att det ska få bli dom två nu och för alltid. Av enklaste enkelhet där det bara är kärleken som regerar. Helst av allt ska solen skina på dom och himlen vara klarblå, fåglarna kvittra och vattnet porla. Som en saga men invävd med livets alla ting. Kanske skulle någon kalla det för ett helt vanligt liv varken mer eller mindre. Men för dom vore det likt en saga där dom äntligen kan få älska. Men kanske allra mest, där dom äntligen kan bygga på deras framtid med hopp och tro, ljus och oändlighet. Där drömmar kan uppfyllas och spontanitet vara deras närmaste vän. Men hand i hand väntar dom på den jävla rättvisan.

Han har aldrig gråtit. Aldrig skrikit ur sig aggressioner eller frustration. Besvikelsen har aldrig synts och när det har varit som värst har han frågat omgivningen om hur dom mår. Inga klagomål. Inte ett knyst. Snarare tyst som en mus. Även om han vet att dagarna med livet så som det är nu är lätt räknade så faller inga tårar och inga besvikna miner syns. Istället lever han och försöker ta varje tillfälle som finns för skratt och glädje. För han vet att tiden kommer inte gå fortare om han lägger i på sängen och önskar livet att det kan dra åt helvete. Så istället njuter han av det lilla. Försöker le i största möjliga mån från djupet av sitt hjärta och han hoppas, hoppas innerligt, att nästa sommar blir starten på livet som han kan kallas för sitt. Igen. För det blir bättre. Det måste bli det. I väntan på den jävla rättvisan.

Oavsett hur hårt spel livet spelar med oss så kommer vi alltid ha ett val. Att njuta av det lilla eller lägga oss raklånga på sängen och be livet om att ta död på oss. Hur vi vill att saker och ting är upp till oss, vi är vår egen trollkarl.Vi kan fokusera på vilket helvete vi hamnat i med en total orättvisa eller så kan vi njuta av det lilla. Just idag smakade frukosten gott och just idag fick vi vara varandra nära. Hoppet har alltid varit och kommer alltid vara det sista som överger människan. Slå länge vi behåller hoppet så länge kommer livet fortsätta ge oss dagar. För egentligen, vad vore livet utan kamp? Ibland blir kampen lite för stor men även det klarar vi så länge vi behåller hoppet. Men i väntan på den jävla rättvisan, njut av det som finns nu. Kanske är det litet men det är definitivt bättre än ingenting. För en dag vänder vinden, den måste det.