mjölksyran är en vanesak.
saltsvetten i ögonen är en vanesak.
lungorna som kippar efter andan är en vanesak.
tacksamheten för att kunna utsätta sig för detta kommer varje dag.

Egentligen kan jag inte förstå hur jag frivilligt utsätter mig för detta. Mjölksyran som bränner ända in i benmärgen och armar som darrar av utmattning. Att jag sedan ligger och rycker som om jag skulle lida av spasmer när jag håller på att somna på kvällarna får mig också att tänka efter. Men egentligen och allra mest. Tacksamhet för att jag kan utsätta mig för detta dag efter dag. Varför? För att det här är ett sådan galet häftigt sätt att prova sina egna gränser på. Visserligen brutalt och ibland helt sinnessjukt. Men allra mesta spännande, utvecklande och vem hade jag varit om jag inte hade idrottat? Idrotten stärker mig som individ, både mitt idrottsliga självförtroende – men allra mest när det gäller mitt privata. Jag vet att jag kan kränga skivstänger som en galning och att min kropp orkar 8minuters intervaller likt en speedad kanin. Jag vet att jag kan – därmed kan jag även andra saker. Med lite övning så. Träning ger färdighet.
nog snackat om filosofiska tankar

ett porträtt av min maskot som hälsar hej till er!

Kvällens pass:

Skivstångintervall pass 70min

styrkan
medelsnitt: 73,1%
max: 80,7%

intervallerna
medelsnitt: 83,6%
max: 88,2%

Jag har lämnat gymmet för ett ta och istället börjar studsa runt på Friskis&Svettis olika skivstångspass. Ibland är det skivstångspin, ibland ren skivstång och ibland skivstångintervall, som idag. Denna lilla justering för att släppa det seriösa för en dryg timme och istället bara njuta av pulserande glädje. Och idag blev det skivstångintervall med Jonas. En plågsam träningsform där kroppen skriker kör och hjärnan ständigt undrar varför den befinner sig där den befinner sig. För det är verkligen så, genom både styrkan och intervallerna gör det ont precis överallt. Inte ont ont i den bemärkelsen att smärtan är farlig och skadlig utan ont ont i den bemärkelsen att kroppen verkligen får ta i ända nerifrån tårna för att orka. Men samtidigt ger just det här passet en sådan galen adrenalinkick att jag inte kan vara utan det.
Hela kroppen får styrketräna. Bröst, axlar, ben, armar, rygg. Hela kitet. Och sedan toppas det med 15min intervaller på 45sekunder. Låter lite, men dom är dödande. Där är det intervaller av blandad variation. Snabb löpning, djupa skidhopp, golvstyrka och mycket mer.
Ikväll kom jag in i salen med en härlig energi och vilja att lyfta tungt. Så jag la på vikter utan dess like och tänkte, det får bära eller brista. Med så mycket jävlar anamma att den nästan rann över så höll jag mig till vikterna jag bestämt passet igenom och hoppade, studsade och sprang som en tok under intervallerna. Svetten rann och hjärtat slog. I en kortare sammanfattning kan jag säga två saker:

1. Passet dödade mig.
2. Jag kommer begravas i min säng lycklig och stolt, I did it.