•

om vi hela tiden fokuserar på det vi inte
kan är det lika bra att plocka fram revolvern på en gång

•

Så länge man fortsätter hoppas är allt möjligt.
Snart har det gått ett år. Tänk så fort det kan gå. Men det är väl som de vuxna sa när man var barn att det är när man har roligt som tiden går fort. Och roligt har det varit, men främst har det varit kärleksfullt och levande. Dag efter dag har varit lite extra gyllene för för snart ett år sedan kom konstnären med guldfärg och målade livet med guld. Äkta sådan. För en stund kunde man tro att det bara skulle vara för en sekund eller två men när dagarna fortsatte med guld i kanten var evigheten ett faktum. En glädje som var komplett baserad på en öm vag känsla av förälskelse. Poeterna skulle nog skriva att det var som dagg i gräset en sval sommarmorgon. Eller kanske som att springa uppför en backe utan att bli andfådd. Helt enkelt. Som att gå på de puder rosa molnen. Lite för bra för att vara sant skulle pessimisterna säga medan optimisterna skulle ställa sig upp och jubla. Världen är då allt väldigt olik beroende på med vilka ögon man väljer att se den. En gemensam nämnare var nog den om att olyckskorpar dras till varandra. Lika barn leka bäst skulle den själ som gillar att kategorisera människor i fack säga. Men ett år har gått och konstnären är kvar. Guldfärgen skvätter här och där, rena öschleriet men det finns ingen som klagar, inte ens pessimisterna. För när kärleken har fått stämpeln ”Evig” så är det inget som kan förändra eller tvätta bort det. Huvudsaken är att vi inte glömmer att livet, det är däremot inte evigt så det är bäst att vi lever. Skyndar lite långsamt som det så klyschigt heter.